Tro vad ni vill men
det är sant att folk ljuger.
De ljuger, tro mig, men inte hela tiden, varje gång.
Och också då de ljuger finns där, tro mig, ett korn
av sanning, fast inte på det sätt man skulle tro.
Sanningen gör lögnen trovärdig, nästan sann.
Ett sällsamt par, lögnen och sanningen.
Försvinner den ena är också den andra försvunnen.
När en av dem uppenbarar sig vet man att den andre
är i faggorna.
Den ena låtsas inte om den andra, som ett par som
varit gifta i sextio år.
En dröm i alla fall, att möta dem tillsammans.
Blir man arg och drämmer till den ena möter man snart
den andra med en blåtira.
Ingenting erkänns, allt bortförklaras, en syltfläck bara
gå gylfen, kanske en ketchupflaska som släppt sig.
Det ryktas om att lögnen skulle ha ryckt upp sig och
numera hålla sig till sanningen.
Sanningen däremot har setts frekventera sexklubbar och
spelhålor, det ryktas om skulder, bedrägerier.
Rykten är som känt föga trovärdiga, i regel födda ur
avund och illvilja.
I sanning, kan man mera lita ens på sina egna lögner!
CLAES ANDERSSON
Löntagaren 27.5.2002 nr
5/02 |
