Både socialdemokraterna och svenska folkpartiet kongressar i början av juni och väljer då partiledning. Både Paavo Lipponen och Jan-Erik Enestam har som sittande ordförande fått utmanare på halsen och tvingas begå debatt om ledarskapet. Situationen kunde alltså vara upplagd för en givande debatt om politikens innehåll och linjedragningar. Tillsvidare har utfallet dock varit klent.

Inom sdp besväras debatten av att också Lipponens utmanare Erkki Tuomioja är minister i den sittande regeringen. De tillhör också bägge samma generation politiker, även om Tuomioja kan hänföras till en radikalare falang. Inom sfp tycks kandidaternas samstämda konservatism hindra debatten från att ta fart. Utmanaren Astrid Thors skulle som kvinna och ickeminister ha möjlighet att forma ett tydligt politiskt alternativ till dagspolitiken, men hon har valt att lägga sig tätt intill Enestam i de flesta frågor av rang.

Thors har valt att käbbla om utifrån sett rätt märkliga saker, som om partiordförande skall sitta i regeringen eller inte. Tydligen tolkar hon opinionen i partiet så att man med en mer radikal framtoning är chanslös. Förmodligen har hon rätt i sin bedömning. Det är inte med progressivitet man tar över ledarskapet i ett högerparti.

I sdp återstår generationsväxlingen oberoende av hur ordförandekampen utfaller. I sfp består konservatismen oberoende av vilken kandidat partimötet väljer. Förnyarna får bida sin tid.

HANS JERN