Problemet med fackets kampanj är att rörelsen är så splittrad. Det finns sedan gammalt tre fackliga centralorganisationer i landet: LWU som blev till på basen av självständighetsrörelsen för drygt tio år sedan, LTUC som byggdes på den gamla fackcentralen och kristliga CUW. De har tillsammans bara drygt 200 000 medlemmar. Organisationsgraden uppskattas till 15 procent. Landet har 3,5 miljoner invånare.

Arbetslöshet, låga löner och bristande utbildning är fackets största utmaningar, menar Petras Grebliauskas, viceordförande för LWU. Arbetarnas genomsnittslön är för närvarande cirka 1,3 euro i timmen och den lagstadgade minimilönen cirka 90 euro i månaden.

– Det är klart att det inte finns någon köpkraft om inte lönerna stiger, säger Grebliauskas.

Nationalprodukten har börjat öka långsammare efter de goda åren i mitten av 1990-talet. Också utan EU-förhandlingar borde Litauen ha reformerat sin ekonomi, fortsätter han.

– Dessutom har vi problem med ibruktagandet av ny teknologi eftersom arbetskraften inte är tillräckligt utbildad. Arbetslösheten är enligt den officiella statistiken 12 procent, i själva verket är den 16 procent. Omkring 30 procent av arbetskraften finns på den grå marknaden, beskriver Grebliauskas.

Litauens parlament behandlar för närvarande en reform av arbetslagstiftningen. De största partierna, socialliberalerna och socialdemokraterna, vill skrota arbetsvillkoren. Enligt facket går de näringslivets ärenden men det splittrade facket är rätt tandlöst i sitt försvar.

Baltisk front för lantbruksstöd

Ordföranden för de litauiska lantbruksarbetarnas förbund Alfonsas Gedgaudas ondgör sig över den övergångsperiod på tio år som har föreslagits för lantbruket i ansökarländerna och över att ansökarländerna föreslagits få bara en fjärdedel av det stöd de egentliga medlemsländerna får.

Tillsammans med sina lettiska och estniska kolleger har han sänt EU:s jordbrukskommissarie Franz Fischler ett brev, där de tre förklarar att lantbruksstödet är av yttersta vikt för de baltiska lantbruksarbetarna. En lång övergångsperiod skulle minska arbetskraften i branschen och äventyra levnadsbetingelserna för dem som blir kvar.

– Jordbrukskommissarien utlovade inga förändringar i EU:s förslag. Om och när medlemskapet träder i kraft ansåg han att man kan korrigera situationen med olika regionala stöd, berättar Gedgaudas.

Omkring en miljon människor lever på den litauiska landsbygden. Av dem är 300 000 småbrukare med ett par tre hektar åker och eventuellt någon biinkomst. Deras situation är allra svårast.

– Människorna här är mycket aktiva i lantbruksfrågor. När vi arrangerade en information om EU:s förslag hade vi hela 17 000 människor i publiken. Också i våra kurser på olika håll i landet har tusentals människor deltagit, berättar Gedgaudas.

– Litauens kvinnor lever i snitt till 76 års ålder och männen tio år mindre men på landet är genomsnittslivslängden 60-61 år. Man antar allmänt att den korta livslängden beror på att miljön negligerades helt under Sovjettiden. Det är en fråga för förbundets intressebevakning att råda bot på detta, säger förbundets ordförande.

Litauerna kommer alltid tillbaka

Inte bara ekonomiska faktorer förklarar att litauerna förespråkar medlemskap i EU. Landet har genomlevt ockupationer av Polen, det tsartida Ryssland, Tyskland och Sovjetunionen. Litauen blev självständigt på nytt först 1990. Under svåra tider har människor lämnat landet. Men historien har också förenat.

I motsats till Lettland och Estland har Litauen ingen stor språklig eller etnisk minoritet. Flertalet av litauerna är romerskkatolska, liksom också polackerna.

– Och nästan lika troende, säger LWU:s integrationssekreterare Kristina Krupaviciene.

På tal om viljan att flytta till andra EU-länder berättar hon att omkring 200 000 av de unga redan har flyttat.

– De har åkt som jordbruksarbetare till Spanien och Portugal, det är ju ett arbete som inte i sig kräver språkkunskaper. Ganska många har flyttat till Sverige. Därifrån är det lätt att få arbetsinvitation, berättar Kristina Krupaviciene.

– Litauerna är speciella. Många har åkt i väg men de kommer alltid tillbaka.

HILKKA JUKARAINEN
Vilnius, Riga

Lettland bygger ut socialskyddet

  Socialsekreteraren vid den lettiska fackcentralen LBAS, Irina Homko berättar att parlamentet för närvarande behandlar ett lagförslag om att ge socialhjälp till alla dem som behöver det. Lagförslaget välkomnas av facket som är mycket bekymrat över de lettiska arbetarnas situation.

– Också EU har påtalat de låga lönerna och den höga arbetslösheten, säger Homko.

Lettland har under de senaste åren haft en god ekonomisk tillväxt, år 2001 var den hela sju procent. Ändå finns problemen kvar, ett av dem är att människor är olika värda.

Av landets invånare är 1 400 000 människor lettisktalande. Dessutom finns det i Lettland en stor rysk minoritet. Den rysktalande befolkningen uppgår till över 700 000 personer och en del av dessa nationstillhörighet. Utländska erövrare som var för sig bidrog till att splittra landet har bidragit till att den historiska ojämlikheten ökat

Grå ekonomin ett problem

Den genomsnittliga arbetslösheten i Lettland är nästan 8 procent. Skillnaderna mellan regionerna är stora. I huvudstaden Riga ligger arbetslösheten kring 3,5 procent. I gränstrakterna i öster är arbetslöshetsgraden hela 28 procent. Den lagstadgade minimilönen är drygt 100 euro och genomsnittslönen bland förvärvsarbetande är omkring 300 euro i månaden.

– Sanningen är ändå brutalare än så, påpekar Homko.

I jämförelse med lönenivån svävar priserna skyhögt och det beror på de höga arbetskraftskostnaderna. Också ägarna kammar hem ordentliga vinster. Vinsterna kommer inte arbetarna till del, säger Homko.

– Alla känner också till att det finns en stor grå marknad i Lettland. Arbetsgivarna betalar gärna ut en del av lönen svart. Arbetarna får på det sättet ingen nytta av de sociala förmåner som hör samman med lönen. Därför har människors socialskydd försvagats.

Facket har satsat mycket på den nya socialskyddslagen. Stödet är på 42 euro i månaden, medan facket önskat ett stöd på 60 euro. Stöd kan betalas ut nio månader per år.

Lettlands fackcentral har omkring 200 000 personmedlemmar. Organisationsgraden är den högsta i hela Baltikum, 24 procent.

Iveta Ozola, som är integrationsansvarig, menar att medlemskapet i EU är en nödvändighet för landet.

– Vi kan inte stanna utanför när de andra går med, definierar hon.

Sammanlagt 46 procent av letterna stöder ett EU-medlemskap medan 32 procent är emot.