Men pellingefolket låter sig inte nedslås. De kämpar vidare. Fyller byskolan med barn så att kommungubbarna i Borgå inte täcks lägga ner den och kastar yxa bäst i Norden.

Pellingeljusen som lyser upp både arktiska farvatten och trafikleder till lands tillverkas av Sabik Oy, företaget som har en mer exotisk än praktisk placering, enligt VD:n Kalevi Sarvikivi. För de pellingebor som arbetar på Sabik är placeringen dock i hög grad praktisk. Att bo på en ö och ha en industriarbetsplats i hemknutarna är inte mången förunnat.

Idyll

Sabik är summan av tillfälligheternas spel. Det började med en kommunal fabrikshall byggd på 1970-talet då samhället ännu pumpade in pengar i regionerna. Där etablerade Rencotuote en fabrik, som sedermera övertogs av den verkställande ledningen. Sedan 1991 verkar man under namnet Sabik, namnet lär vara lånat av en stjärna på södra sjärnhimlen.

Tjugotvå anställda får sin utkomst av "ljustillverkningen." Hälften av dem i produktionen och hälften från Pellinge. De övriga pendlar dagligen med färja från Tirmo. De flesta pendlare är bosatta i Borgå eller byarna sydost om staden.

Huvudförtroendeman för metallarbetarna på Sabik är allt sedan starten Anna-Lena Eriksson. Förtroendemannaskapet är i hennes beskrivning lika idylliskt som Pellingearkipelagen en vacker majmorgon. Permitterade har man varit bara en gång under företagets drygt tjugoåriga historia och då en dag i veckan under en kort tid. Strejkat har man gjort summa 1 dag. Lön betalas enligt avtal (Parake), bonustillägg får man när det går bra; ackordarbete förekommer inte, övertidsarbete i undantagsfall. Är nånting oklart snackar man bara med chefen. Han är resonabel.

Fabrikshallen andas en rofylld stämning. Längst bort sitter Anna-Lena och löder styrkort. Ett jobb som kräver stor precision och noggrannhet. Schemat hon följer för att få trådarna fästa vid rätt punkt och rätt vända ser för en lekman ut som ett virrvarr av streck och punkter. På en arbetsdag klarar hon av en serie på 50 kort. Förbluffande!

Framför Anna-Lena sitter yxhuttaren Marina Andersson med en kastyxa under arbetsbordet. Henne skall vi återkomma till. Följande i raden är Sonja Flykt. Hon testar grunkor till en bojlykta. Kollar att lampan blinkar som den skall när det skymmer och slocknar när det ljusnar. Kvalitetskontrollen är minutiös. Det gäller ju anläggningar som skall fungera under svåra förhållanden. Sonja håller på att lära sig jobbet. Hon har tidigare arbetat inom administrationen, men för två månader sedan flyttat över till produktionen. Ett arbete hon funnit intressant och omväxlande.

I andra ändan av hallen är Andreas Eriksson sysselsatt med att montera armaturen till upplysta trafikinformationstavlor. Han är Pellingepojke och studentmerkonom. Efter värnplikten har han jobbat på Sabik medan han funderar på vilken utbildning han skall fortsätta med till hösten. Han vill skaffa sig en bred utbildning och tycker att erfarenheten av fabriksarbete är berikande. Självständigheten i jobbet tilltalar. Ett framtida yrke som gör det möjligt att leva och bo kvar på Pellinge leker honom i hågen.

Tom Johansson, som monterar linjelyktor, har erfarenhet av hur det känns att bo annorstädes. Han arbetade en tid på ett företag i Herttonäs, men flyttade tillbaka hem till Pellinge och fann sin arbetsplats på Sabik. Nu har han redan jobbat tio år där och trivs med tillvaron.

På projektbas

Den produktion Sabik håller på med är så gott som helt projektbaserad, understryker VD Kalevi Sarvikivi. Knappast någonting görs i lager. De produktgrupper man riktat in sig på är optiska och elektroniska signalsystem och trafikinformationstavlor för sjöfart, landsvägstrafik och järnvägar. På den marina sidan är man ensam tillverkare i Finland, globalt en av de kända tillverkarna och vad arktiska förhållanden beträffar världsledande. Fyrar, lanternor och hamnljus är ofta utrustade med ljusanläggningar från Sabik.

Inom landsvägstrafiken och järnvägarna är Sabik en aktör bland många med bl.a. signalsystem för bangårdar och informationstavlor för parkeringsplatser. De upplysta vägmärken där angivningen av hastighetsbegränsning kan ändras från en central härstammar kanske från Sabik.

Teknologi och utveckling är nyckelord för fabrikens framgång. Tillväxtmöjligheterna ligger i ny teknik. Det byggs t.ex. inte så många nya farleder. Men kan man erbjuda inbesparingar är kunderna intresserade. Energisnåla och driftsäkra lösningar är efterfrågade och Sabik satsar bl a på att ta fram lösningar som bygger på solenergi och LED-teknik; en lampa som är energisnålare och har mycket längre livstid än glödlampan. Satellitstyrda produkter finns också på företagets agenda.

Att Sabik kom till Pellinge var som sagt en tillfällighet. Här har man utvecklats och tillsvidare lyckats rekrytera bra personal. Några flyttningsplaner har företaget inte, men Sarvikivi vill heller inte vagga in pellingeborna i falska förhoppningar. Allt beror på hur man lyckas utveckla businessen. Förr eller senare kommer utrymmesbrist emot.

För unga pellingebor är Sabik en potentiell arbetsgivare. Men det gäller att skaffa sig en gedigen grundutbildning — gärna inom det tekniska området, slår Sarvikivi fast.

HANS JERN
Bild PATRIK LINDSTRÖM

<B>Löder med precision. Anna-Lena Eriksson har varit med från början.

Installerat. Andreas Eriksson prövar om han får smak för industriyrket.

Testar. Sonja Flykt gick till produktionen.

Monterar. Tom Johansson kom tillbaka.

Stolt. Kalevi Sarvikivi satsar på produktutveckling. Den optiska mätbanan kontrollerar att lyktorna fyller kraven på spridning och ljusstyrka.

  När pellingeborna skall hutta tar de fram yxan. Det är inte så vådligt som det låter. Det handlar om att kasta yxa till måls. En ädel sport som kommit till Finland via Pellinge. Yxhuttarna är en av de livligt aktiva föreningar som verkar på Pellingeöarna.

Marina Andersson tar med båda händerna ett stadigt grepp om yxskaftet och spänner blicken i måltavlan. Ett kraftigt sving och den dubbeleggade yxan slår in i tavlans blåa punkt. Mitt i prick! Där träffar de flesta uppvisningskasten. Inget att undra över för Marina är nordisk mästare av årgång 2001. I år skall hon försvara titeln på hemmaplan.

Viktigare än tävlandet är dock samvaron yxhuttandet ger. Gamla och unga, kvinnor och män träffas, gör utflykter, ordnar grillfester och reser tillsammans. På senare tid har huttandet också blivit något av en turistattraktion. Föreningar och företag vänder sig till Pellingeyxhuttarna och undrar om det är möjligt att ordna yxkastning som program i samband med någon utfärd eller tillställning.

Många inbitna huttare tillverkar själva sin yxa för att få en sådan de vill ha och som ingen annan har. Så vintertid glödgas ässjorna och hammarslagen sjunger mot städen i Pellingebyarna.

  Martin Tillman, vid det vackra Strömsundet mellan Lill- och Storpellinge, har fått nog av allt vad byråkrater och naturvårdare heter. De har lyckats ta kål på hans forellodling och fiskrökeri och försvarar sälarna som ostörda får äta sig feta på laxen i fällor och nät. Nu tänker han ge blanka den i fisket och slå sig på turismnäring i stället. Fisketurer, sightseeing och sälsafari ingår i planerna.

– Sälarna som höll liv i våra förfäder håller idag på att ta livet av oss fiskare. Men kan jag livnära mej på sälsafari får de betala litet tillbaka för all fisk de ätit upp, säger han sarkastiskt.

Att inleda jakt på säl är redan för sent menar han. De har hunnit bli så många att stammen inte kan minskas i någon betydande utsträckning med jakt.

– Man borde ha lyssnat på oss skärgårdsbor när vi för flera år sedan slog larm om att sälstammen vuxit sig för stor.

Nu kommer fiskaryrket att dö ut helt befarar Martin.

– Men här i Pellinge finns det inte längre fler än tre fiskare som är under 50 år, så pinan blir inte så lång.

Några veckor kring midsommar räknar han ändå med att hålla laxfällorna i sjön, för då har sälen parningstid och har annat att tänka på.

  Hos Gerda Englund i Söderby-Boden kan man bli inbjuden till handelskammaren på en kopp välsmakande kaffe. Här satt Tove Jansson ibland och pratade bort en stund när hon kommit in från sommarvistet Klovharun för att proviantera. Det är stunder Gerda gärna minns.

Gerdas butik har redan 85 år på nacken. Den startades som lokalt handelslag, fusionerades med regionala OSLA och skulle ha lagts ner om inte Gerda, som då var anställd, hade tagit över.

– Byborna lovade stötta mej och det har de hållit.

Under sommarsäsongen är handeln livlig. Många sommargäster sköter sina uppköp här för att slippa stormarknaderna.

– Men säsongen är kort så det är nog byborna butiken lever av.

Två gånger i veckan kör butiken ut varor till kunder som gör sina beställningar per telefon.

– Ibland kan det gå en timme i telefonen med någon ensam äldre som vill berätta om värken som plågar.

Söderby-Boden hör till T-kedjan och den är Gerda nöjd med. Den blandar sig inte allt för mycket i. De centrala direktiv som sänds ut är skrivna på finska och det förstår Gerda inte. Ibland ringer någon från centralaffären upp men då Gerda svarar dem på svenska tar samtalet slut. Så hon får sköta sin butik ifred.

Om pellingeborna säger hon att det är ett bra folk.

– Lite själviska men det måste man vara för att klara sig här ute i skärgården.