Det var året då sommaren aldrig tog slut. Långt in i oktober var
det högsommarvärme, trädgården grönskade, flyttfåglarna dröjde
sig kvar, havsvattnet var mjölkvarmt, uteserveringarna
befolkades av lättklädda unga mänskor med en uppsyn som om någon
vinter aldrig existerat. Själv låg jag på min säng i övre-
våningen i vårt hus och kippade efter andan. Jag längtade till
kylan ock mörkret. Jag drömde om stormar i snö, om meterhöga
drivor i en ensam skog. om övergivna ödemarksstugor, igenbommade
bybutiker, allt de som gör att vi får vara just så otröstliga
och förfördelade som vi känner oss. Vårt sanna jag. Sentida
släktingar till Greve de Masoch. Självplågare och fakirer i sju
gånger sjuttionde släktled. Shortsen och simbyxorna brände ja i
bastuugnen. Sololjan hällde jag i komposten. Aldrig ett ord mera
om den underbara sommaren i dethär växthuset!