– Svallvågorna går ännu höga efter generalstrejken den 16 april mot Berlusconiregeringens plan på att radikalt försämra uppsägningsskyddet. Den visade att facket står närmare folket än den politiska oppositionen, förklarar Epifani.

Han hänvisar till den starka kritik som oppositionsblocket, d.v.s Olivträdet, fått motta för att ha varit totalt lamslaget efter valkatastrofen förra året. Berlusconis aggressiva, men eniga centerhögerregering, har gått fram som en ångvält medan vänstern varit internt splittrad.

– Ett år efter valet har oppositionen ännu ingen gemensam strategi eller ett program för hur man ska möta regeringens attacker. Därför måste facket agera som det nu gjort.

– Men någon politisk rörelse är vi inte, vi är en social rörelse, säger han och slår tillbaka påståendena om att CGIL bara "gör politik".

Också facket har splittrats

Men inte bara den politiska oppositionen är splittrad. Enligt de gamla romarnas recept "splittra och härska" har Berlusconi nu också lyckats splittra den hittills så eniga fackföreningsrörelsen. Den 5 juli undertecknade de två övriga fackliga centralorganisationerna CISL och UIL "en pakt för Italien" ("Un patto per Italia") tillsammans med regeringen och arbetsgivarna. Det rör sig om ett slags fördrag om hur Italien skall utvecklas inom de närmaste åren. CGIL vägrade underteckna pakten och har sen dess anklagats just för att bara "göra politik".

– Regeringen försöker nu isolera CGIL men det lyckas inte. Cofferati har blivit något av en folkhjälte, han är enormt populär, därför att han och CGIL vågar sätta sig emot Berlusconi. Vi har fått många nya medlemmar, särskilt bland de unga. Ignorera oss kan han inte. Vi är otvetydigt den största arbetstagarparten med över fem miljoner medlemmar, påpekar Epifani.

– Högern eftersträvar en ny korporatism. Den som inte undertecknar bestraffas med att inte inbjudas till andra förhandlingar heller.

Det förebådar ingenting annat än en het höst med nya kraftmätningar, säger han.

Epifanis elddop som ny facklig boss blir den 18 oktober, då CGIL utlyst en 8 timmars generalstrejk .

Varför ja, varför nej?

Varför beslöt då de två mindre fackcentralerna gå sin egen väg efter den gemensamma strejken i våras?

Epifani vill inte kritisera dem, han säger bara att "vi var av samma åsikt under strejken, vad som sen skedde var helt ofattbart."

CISL:s ledare Savino Pezzotta har förklarat saken med att det var viktigt att få Berlusconi till förhandlingsbordet och binda honom vid vissa regler. Så skall den berömda "artikel 18", som garanterar att ingen får sägas upp utan orsak, bara ändras såtillvida att nyanställda inte längre underlyder denhär artikeln. Under en prövotid på tre år skall man se vilken effekt det har.

Pakten utlovar också bl.a. skattelättnader, bättre arbetslösersättning under de sex första månaderna och investeringar i södra Italien.

– Vi sade nej till pakten därför att för oss är artikel 18, som varit i kraft i 30 år, arbetstagarnas grundlag, deras sista försvarslinje mot olagliga uppsägningar. Nu fingrar man på deras grundrättigheter.

– Artikeln är symbolen för arbetstagarnas integritet och människovärde, understryker Epifani.

Turbulensen är mycket påtaglig i allt som händer i Italien idag.

De tre fackliga organisationerna kan t.ex. munhuggas ena dagen om "paktens" verkliga roll. Den andra dagen håller man så gemensam strejk nånstans, alla tåg eller flyg står. Strejkerna gäller just regeringens politik. Ett år med Berlusconi har betytt nytt strejkrekord, läser jag en dag i tidningarna.

Eniga motståndare är de tre fackcentralerna också till Berlusconis hälsovårds- och skolpolitik, som innebär stora privatiseringar.

Epifani påpekar att man hotar med samma typ av "arbetsreformer" som regeringen Aho i Finland en gång.

– Strategin är den samma i många länder. Vi har valt att inte bli underkastade.

CHRISTINA NORDGREN-SIIVONEN