Jag träffade familjen Maj den första veckan i september. Familjen hade för bara ett halvt år sedan flyttat till Warszawa för att få arbete. Den här septemberveckan hände det mycket: mor började sitt nya jobb i en affär, far jobbade sina sista dagar i ett byggnadsföretag för att sedan bli egen företagare i branschen, dottern Karolina började i högstadiet och sonen Robert i förskolan.

Under Jerzys karriär har en fabrik upphört, en annan gått i konkurs och en klädbutik gått omkull när människorna inte längre hade råd med nya kläder. Lönen har inte alltid betalats ut till sitt fulla belopp, arbetsdagarna dragit ut till 12 timmar utan övertidsersättningar i sikte. Nu slutar han jobba på byggbolaget eftersom det inte har betalat ut full lön.

Dorota har jobbat på kontor. Efter Karolinas födelse var hon hemma utan lön och sades upp från sitt jobb. Dessutom har hon sålt varor på marknader och torg, sedan öppnade makarna klädbutik och det jobbet gillade hon.

– Men det bar sig inte när fabriker i trakten gick i konkurs och människorna inte längre kunde köpa nya kläder.

– Inte hade vi flyttat till Warszawa om det hade funnits jobb i Radom 100 kilometer härifrån. Jerzy kom hit redan före den övriga familjen, berättar Dorota.

Dorotas första dagar i närmarketen har varit tunga. Hon har arbetat stående 7,5 timmar per dag för en verkligt dålig lön, hon har morgon- och kvällsskift, ibland lördags- och söndagsjobb och de skiftena är 12 timmar långa.

– Inom handeln betalar man urusla löner, nu i början får jag bara 200 zloty (cirka 53 euro) men jag har ändå fast anställning. De stora franska marketarna som har etablerat sig i Warszawa, t.ex. Geant, betalar cirka 600 zloty (158 euro) men de erbjuder endast tre månaders arbetsavtal. Sedan är det bara att gå. Nya villiga arbetstagare finns det gott om i arbetslöshetens Polen. Jag ser mig ändå hela tiden om efter ett bättre jobb.

Dyrt att leva

Familjen köpte en tvåa i Warszawa och finansierade den huvudsakligen genom att sälja lägenheten i Radom och med föräldrarnas hjälp. Bolagshyran är 400 zloty (105 euro), på landet betalade de 280 zloty (74 euro). Robert går i förskola i daghemmet eftersom han behöver heldagsvård, den kostar 200 zloty, d.v.s. hela mammans lön. Så måste man skaffa skolböcker och annat skolmaterial, familjen behöver också kläder och mat på sitt bord.

En enkel räkneoperation visar att pappa Jerzy får lov att jobba många långa timmar också i sitt eget företag som specialiserar sig på inredningsarbeten.

– Det blir inte mycket tid över för annat än att jobba och hålla familjen i gång. Mat lagar den som kommer hem först. På senare tid har det ganska sällan varit familjens far. Sedan vi kom till Warszawa har vi besökt vänner då och då, på sommaren grillade vi utomhus, Karolina har varit på bio en gång. Mangrant går vi i kyrkan om söndagarna. Förra sommaren hade vi inte råd med semester, berättar Dorota.

Besvikna på politiken

Jerzy var i tiderna med i Solidaritets verksamhet och följer nog med politiken i nyheterna men politiken intresserar inte längre. Han har förlorat sitt förtroende för politikerna.

– Det har kommit fram alltför mycket fuffens och det känns som om ingen längre ansvarade för någonting, menar Jerzy.

– Den polska politiken har på sistone varit rörig. Vi har nog röstat i val båda två men nästa val är vi inte så säkra på. Jag litar inte riktigt på partierna längre, konstaterar Jerzy.

– Också de som säger sig bevaka arbetarnas intressen glömmer bort oss efter en tid. Arbetarens situation är inte lätt. De små företagen ger en rätt att arbeta och hålla käft. Ingen står på arbetarens sida och facket är inte till mycken hjälp.

Dorota menar att hon inte kan säga någonting om EU. Hon vet för litet. TV ger ändå bilden av att livet kan bli något lättare om man är med i Europeiska unionen.

– Vi deltar säkert i folkomröstningen men har ännu inte avgjort om det blir ett ja eller ett nej.

Trots allt tror familjen Maj att de ska rida ut stormen. I framtiden blir det säkert lättare att få jobb och så kanske de t.o.m. kan företa en resa någon gång under semestern.

AINO PIETARINEN
Warszawa
Översättning: ASTRID NIKULA