Att vårda sin tid. Det kan
naturligtvis gå till överdrift. På terrassen i det enda trevåningshuset i byn på
gränsen mellan Liberia och Guinea sitter jag envist kvar och lägger patiens medan min
kollega nervöst väntar på att få skjuts till kontoret. Hon vill skriva en rapport och
jag, jag vill egentligen inte spela kort men det är för mörkt för att läsa och för
tidigt för att spotta i nävarna och göra något alls. Det är söndag. Solen håller
på att stiga upp och om en timme kommer hettan att få luften att dallra. Men den timmen
är ännu inte kommen och än sprider stearinljuset ett tillräckligt starkt ljus för att
jag ska kunna lägga ner och ordna om korten prydliga högar. Runt om oss håller byn på
att vakna. Svarta skuggor rör sig närmast ljudlöst in och ut ur hyddorna och fler och
fler lyktor tänds längs med byns asfalterade väg. De två moskéerna har redan kallat
till bön och nu är det den kristna kyrkans tur att svänga igång klockorna. En bil kör
skramlande förbi längs med vägen och den fungerande strålkastaren lyser upp asfalten
som ser ut att fortsätta in i oändligheten.
Jag fortsätter att lägga ut korten. Patiensen påminner mig om lugna kvällar efter
bastun i sommarstugan då farmor lade patiens vid det stora matsalsbordet medan skymningen
föll och vinden ännu viskade i skogen. Tvinna sig en bro från andetag till andetag. Ta
ut den maximala nyttan av timmen då du kan utnyttja tiden till att inte göra någonting
alls. Visst väntar jobbet och tvätten och barnen och brevet som du lovade skriva. Den
världen är en annan. Den väntar på dig.
Söndagarna väntar inte. De kommer och går. Oftast finns det 52 av dem i året. Röda
siffror i den upphängda kalandern i köket där bilderna är färggrann och dagarna
svartvita. Hur många av dessa söndagar kommer du ihåg? Hur många dagar när radion
inte väckte dig, när TV:n förblev avstängd, när du hörde jorden andas och fyllde
lungorna med doften av barr och grönska. Det sägs att det finns språk som saknar de
grammatikaliska formerna för förfluten tid, nutid och framtid. Eller åtminstone inte i
den strikta ordningsföljd som kräver att orsaken kommer före verkan.
På gränsen mellan Liberia och Guinea känner flyktingarna igen sig. För tio år
sedan hjälpte vi dem att packa ihop de få ägodelar de samlat på sig medan de levde som
flyktingar, lassade dem på bussar och körde dem hem. Nu gör vi det motsatta. Kör de
tomma bussarna till gränsen och plockar upp dem som flyr, ibland för andra eller tredje
gången i sitt liv, från soldater som inte vet om nåt annat liv och från svälten som
tvingar benen framåt även när intellektet gett upp. Allt händer samtidigt. Eller hela
tiden. Man kan tvinna sig en bro av tid från den ena andningen till den andra.