Att vårda sin tid. Det kan naturligtvis gå till överdrift. På terrassen i det enda trevåningshuset i byn på gränsen mellan Liberia och Guinea sitter jag envist kvar och lägger patiens medan min kollega nervöst väntar på att få skjuts till kontoret. Hon vill skriva en rapport och jag, jag vill egentligen inte spela kort men det är för mörkt för att läsa och för tidigt för att spotta i nävarna och göra något alls. Det är söndag. Solen håller på att stiga upp och om en timme kommer hettan att få luften att dallra. Men den timmen är ännu inte kommen och än sprider stearinljuset ett tillräckligt starkt ljus för att jag ska kunna lägga ner och ordna om korten prydliga högar. Runt om oss håller byn på att vakna. Svarta skuggor rör sig närmast ljudlöst in och ut ur hyddorna och fler och fler lyktor tänds längs med byns asfalterade väg. De två moskéerna har redan kallat till bön och nu är det den kristna kyrkans tur att svänga igång klockorna. En bil kör skramlande förbi längs med vägen och den fungerande strålkastaren lyser upp asfalten som ser ut att fortsätta in i oändligheten.

Jag fortsätter att lägga ut korten. Patiensen påminner mig om lugna kvällar efter bastun i sommarstugan då farmor lade patiens vid det stora matsalsbordet medan skymningen föll och vinden ännu viskade i skogen. Tvinna sig en bro från andetag till andetag. Ta ut den maximala nyttan av timmen då du kan utnyttja tiden till att inte göra någonting alls. Visst väntar jobbet och tvätten och barnen och brevet som du lovade skriva. Den världen är en annan. Den väntar på dig.

Söndagarna väntar inte. De kommer och går. Oftast finns det 52 av dem i året. Röda siffror i den upphängda kalandern i köket där bilderna är färggrann och dagarna svartvita. Hur många av dessa söndagar kommer du ihåg? Hur många dagar när radion inte väckte dig, när TV:n förblev avstängd, när du hörde jorden andas och fyllde lungorna med doften av barr och grönska. Det sägs att det finns språk som saknar de grammatikaliska formerna för förfluten tid, nutid och framtid. Eller åtminstone inte i den strikta ordningsföljd som kräver att orsaken kommer före verkan.

På gränsen mellan Liberia och Guinea känner flyktingarna igen sig. För tio år sedan hjälpte vi dem att packa ihop de få ägodelar de samlat på sig medan de levde som flyktingar, lassade dem på bussar och körde dem hem. Nu gör vi det motsatta. Kör de tomma bussarna till gränsen och plockar upp dem som flyr, ibland för andra eller tredje gången i sitt liv, från soldater som inte vet om nåt annat liv och från svälten som tvingar benen framåt även när intellektet gett upp. Allt händer samtidigt. Eller hela tiden. Man kan tvinna sig en bro av tid från den ena andningen till den andra.