Som kronan på verkat finns de officiella organisationerna och avtalen länderna emellan. Nordiska Rådet, Ministerrådet och en mängd helt unika, fantastiskt praktiska avtal som tryggar, bosättning, arbetstillstånd, sociala rättigheter m.m. Sådana ting som vi medelålders nordbor uppfattar som självklarheter men som ingalunda fungerar lika bra på andra håll i världen.

Man kunde säga att hela begreppet Norden bygger på det starka gräsrotsnätverk som uppstått under de senaste decennierna. Det nordiska samarbetet är ett praktexempel på hur samarbete mellan nationer kan byggas just från gräsrötterna.

EU-samarbetet har startat från motsatt håll, med tungrodda avtal om de så kallade fyra friheterna beträffande kapital, varor, tjänster och arbetskraft och ett jättelikt juristmaskineri i Bryssel och Strasbourg som övervakar det hela. Gräsrotsnätverket saknas tillsvidare men det är givetvis på stark tillväxt. Folk är folk överallt på jorden och det myckna resandet gör att det knyts vänskapsband av helt naturliga orsaker.

När det gäller Norden har det hittills varit en styrka att man kunnat umgås på nordiska språk. "Problemspråken" har traditionellt varit finskan, isländskan och danskan i nämnd ordning. Men språkproblemen har kunnat lösas eftersom så många finländare, även finskspråkiga, kan svenska och eftersom islänningarna traditionellt talar den mest begripliga danskan av alla.

De som deltagit aktivt i nordiskt samarbete har även så småningom vant sina öron vid danskan och de västnorska dialekterna. Att danskarna säger varelse när de menar rum, legeme för kropp och morsom i stället för rolig, medan rolig betyder lugn. Eller att norrmän på västlandet säger dock i stället för ni.

Så långt allt gott och väl. Men det rör sig under ytan. I Finland protesterar många finskspråkiga mot "pakkåruåtsi" och finner ingen nytta med att lära sig detta obegripliga språk. På Island lär sig allt färre ungdomar danska.

Alla lär sig engelskan som vinner allt mera terräng, många nordiska möten hålls numera på detta språk. Samtidigt framhäver många politiker olikheterna mellan länderna och riktar den ena giftpilen efter den andra mot sina nordiska grannländer. "Den nordiska modellen" ifrågasätts allt oftare rom begrepp.

Många nordiska samarbetsgrupper fungerar sämre än förr, intresset riktas mot Mellaneuropa. De nordiska EU-medlemmarna Danmark, Finland och Sverige vill för sin egen EU-politik och verkar inte finna någon styrka i gemensam nordisk aktion. EMU kan tjäna som exempel.

Men inom företagsvärlden sker det samtidigt hela tiden fusioner på nordisk bas t.ex. inom banksektorn, telekommunikationssektorn, energisektorn och skogsindustrin.

Det som man glömt inom politiken har man kanske insett i företagsvärlden. Det att det trots allt är lättare att jobba på nordisk bas och att 25 miljoner röster är fler än 4, 5 eller 9 miljoner. Dessutom uppstår det kända fenomenet att en grupp på fem är betydligt starkare än fem enskilda som arbetar separat med ryggen mot varandra.

Det behövs en renässans för det nordiska samarbetet, vi har inte råd att låta det tyna bort!