När Förenta Staternas president predikar korståg mot ondskans axel är jag inte övertygad om att han gör det för att försvara det goda. Man behöver kanske inte, såsom den tyska justitieministern, dra paralleller mellan Bush och Hitler, men man kan vara övertygad om att både utrikespolitiska och inrikespolitiska aspekter påverkar presidentens retorik och taktik. USA:s utrikespolitik har minsann inte alltid stått på det godas sida mot det onda och för många av landets presidenter har omsorgen om framtida valresultat med säkerhet varit viktigare än global rättvisa. George W Bush är knappast ett undantag.

Jag har inte haft någon anledning att ompröva min inställning men för några dagar sedan besökte jag minnesplatsen och dokumentationscentret vid Bergen-Belsen, ett av de mest ökända koncentrationslägren i Tyskland. Det är inte mitt första besök på en sådan plats. Jag visste på förhand hur jag skulle komma att reagera inför närkontakten med detta bestialiska som skedde mitt i vår civiliserade världsdel bara ett par år före min egen födelse.

Man översköljs av en fruktansvärd sorg över det som vi människor har gjort mot våra medmänniskor och man står där och kan inte begripa hur allt detta har varit möjligt. Fanns det ingen som kunde ha gjort någonting?

Svaret är dessvärre ja. Det fanns personer som kunde ha gjort någonting. Hela omfattningen av det nazistiska barbariet var inte känt. Men beslutsfattarna i de andra länderna visste tillräckligt mycket för att inse vad som skedde i den dåvarande ondskans axel.

Jag vill så gärna tro att den brittiske premiärministern Neville Chamberlain uppriktigt trodde att han hade räddat världsfreden när han triumferande kom hem från mötet i München 1938 med slagorden "Fred i vår tid". Men jag är rädd för att vad han egentligen menade var: "Fred för oss britter — hur det går för de andra skall vi inte bry oss om".

Vad allt Saddam Hussein har för sig vet omvärlden inte. Men vi vet tillräckligt mycket om hans barbari mot landets egna befolkning för att kunna ta ställning.

Och nu står faktiskt en världsledare i talarstolen och kräver att världen skall samla sig i en aktion med syftet att en gång för alla få bort Saddam Hussein.

Hur mycket jag än misstror Bushs verkliga bevekelsegrunder har mitt besök i Bergen-Belsen gjort mig betydligt mera mottaglig för hans retorik. Och hur mycket jag än håller med Gerhard Schröder om det riktiga i att lösa internationella konflikter med fredliga medel har jag svårt att se hans absoluta och resoluta nej till varje tyskt deltagande i en internationell militär aktion mot Saddam Hussein som särskilt sympatiskt.

Just nu verkar det inte så långsökt att jämföra Saddam Hussein med Hitler och Gerhard Schröder med Neville Chamberlain. Söker man en historisk förebild för Bush, skulle kanske Rikard Lejonhjärta passa bäst in. Rikard var heller ingen stor tänkare. Men ut på korståg drog han.