Dem fanns det gott om på den lokala
biografen. Den nya kvinnan i hans liv blev fröken Fonda, Jane Fonda. Bland de manliga
förebilderna noterade vi herrar som Paul Newman och Steven Spielberg. Lite senare kom
även den där spetsfundiga och neurotiska glasögonormen in i bilden. Woody Allen hette
han visst.
Vad gäller teve och rockmusik var det samma sak, helst skulle det vara amerikanskt.
När finntupparna kikade på Spede-Show skrattade sagans yngling till Archie Bunker och
"Släkten är värst". På skivtallriken snurrade storheter som Bruce
Springsteen, Eagles och Janis Joplin.
Naivt eller inte, men med tiden föddes hos gossen en dröm om att en dag resa till det
stora landet i väst, att hoppa på en Greyhound-buss och närmare bekanta sig med den
populärkulturella "hemvisten".
Länge förblev det just det, en avlägsen dröm. Men så småningom, i takt med att
pojkspolingen blev vuxen och lärde sig att inte plöja ner varenda ett penni på skivor,
bira och biobiljetter, kom drömmen närmare. Och så plötsligt en dag stod han där, med
kappsäcken i handen.
Vad tror ni killen gjorde? Joo, han vände på klacken.
Inte för att han skulle ha varit flygrädd i kölvattnet av händelserna Den elfte
september, nej. Utan för att han en gång för alla tröttnat på de patriotiska
tongångarna som vid det här laget spridit sig även till hans älskade populärkultur.
Det om vår drömmare vars identitet jag av finkänslighetsskäl lovat att inte
avslöja. Men om han tillåter skulle undertecknad gärna sticka in några kommentarer.
Det vore förstås naivt, det torde även vår hemliga drömmare medge, att
"köpa" den amerikanska populärkulturen som sådan. Den har, och har alltid
haft, ett klart och tydligt eskapistiskt (läs: verklighetsfrånvänt) drag.
Kanske just därför har den amerikanska populärkulturen blivit ett så effektivt
skyltfönster för "the american way of life". Det ska inte nödvändigtvis
hållas kulturmakarna till last. Ska det vara så ska det vara, underhållning. Och bra
underhållning har ännu ingen tagit skada av.
Och här kommer vi till den springande punkten. När sex av tio böcker på den
amerikanska bästsäljarlistan på sätt eller annat redogör för Den 11 september
börjar det snarare likna hjärntvätt, propaganda, än "oskyldig"
underhållning.
Tobey Keith — countrytönten bakom landsplågan "Red, White and Blue"
— försöker inte ens stickar under stol med vad det handlar om: we're the best, fuck
the rest. På redig svenska: vi jenkkare är bäst och resten av världen kan tammetusan
dra åt fanders (efter att vi gett dem ett kok stryk).
Fast betydligt mera orolig blir jag när en gammal goding som Bruce Springsteen på sin
nya platta, "The Rising", skippar de insiktsfulla arbetar- och
småstadsskildringarna till förmån för ett okritiskt patriotiskt patos.
Även du, min Bruce.
Krister Uggeldahl
En
höstsaga - med olyckligt slut
Det var en gång en liten
grabb som växte upp i sällskap av Astrid Lindgren, med hejare som Emil, Pippi
Långstrump och Bröderna Lejonhjärta. Bra så, men när gossen blev äldre började han
se sig om efter nya hjältar och hjältinnor.
