Söderman nämner de tre hörnpelarna i sitt jobb: öppenhet, god förvaltningskultur och mänskliga rättigheter.

– Redan då JO-ämbetet inrättades under stort ståhej kom det fram att flertalet besvär gällde bristen på öppenhet. Våra krav ledde till resultat då alla EU: s ämbetsverk fick egna regler för offentliga handlingar.

– I ett andra skede gjorde vår byrå upp regler för god förvaltningskultur som godkändes av flera EU-verk. Kort därpå godkände kommissionen egna regler för förvaltningen. I de regler JO-ämbetet gjorde definieras medborgarnas rättigheter. I kommissionens regler upplyses tjänstemännen om hur de ska förfara. Kommissionen bestrider ändå inte principerna i JO:s regler. Däremot har planerna på att lagstifta om regler för god förvaltning lagts på is, berättar Söderman.

Grundrättigheter

EU-toppmötet i Nice i december 2000 antog ett dokument om grundrättigheter. Dokumentets juridiska status är oklar. Söderman anser att de ämbetsverk, ministerrådet, parlamentet och kommissionen, vilkas ordförande tillkännagav att det var godkänt, också borde följa det i praktiken.

– Kommissionen och Europaparlamentets förvaltning följer dokumentet om grundrättigheter men ministerrådet obstruerar med förklaringen att det bara är ett politiskt dokument. Det ger intrycket av att politiska beslut inte är avsedda att åtlydas, säger Söderman.

Facket fick in stadganden om arbetsrätt i dokumentet om grundrättigheter.

– Om dokumentet blev juridiskt bindande kunde facket i någon mån påverka att arbetsplatser bevaras och påverka arbetsvillkoren vid företagsfusioner för där har kommissionen verklig beslutandemakt. Facket skulle då ha stöd av dokumentet.

Enligt Söderman vore det redigaste att göra Nicedokumentet till en juridisk grund för mänskliga rättigheter inom det europeiska rättsväsendet. Man kunde då hänvisa till det i domstolarna.

– Viktigt vore också att EU: s grundstadga innehöll en passus om att EU kan anslutna sig till avtal om mänskliga rättigheter i allmänhet, alltså också till ILO-konventionerna om grundläggande rättigheter i arbetslivet. Då fick man en juridisk grund för att beakta kravet på fackliga grundrättigheter. Ren business vore inte längre den ledande principen för konkurrensregler.

– I grunden förtjänar marknaden på klara regler för arbetarna eftersom företagen då skulle ha samma utgångsläge.

Motigt beslutsfattande

Söderman anser att EU borde värna om att nationalstaterna och kommunerna har kvar tillräckligt med beslutanderätt för att besluten ska fattas nära människan.

– Små stater borde sträva till att hålla kvar beslutanderätten. Jag har svårt att förstå varför EU ska besluta hur många björnar och vargar som får leva i Finlands skogar eller diktera Finlands regionalpolitik. Man borde inte längre tillåta att saker och ting automatiskt glider in i EU.

Söderman menar att EU-utvidgningen kräver ett redigare system för beslutanderätten men det blir ingen enkel match.

– Beslutsstrukturen i EU borde påminna om motsvarande organ i medlemsstaterna. Då får medborgarna lättare insyn i EU-frågor. EU har genom tiderna utvecklats i språng, emellanåt råder lugn, plötsligt kastar man sig brant åt något håll så som man gjorde när den gemensamma valutan infördes. Säkert finner man en modell för beslutsfattandet också.

Söderman oroar sig inte särskilt för utvidgningen.

Facket och välfärdsstatens motangrepp

– Arbetskraften har stått förvånansvärt stilla under hela EU:s existens. Människor vill inte flytta i stora horder från sina hem. Men redan nu finns stora mängder arbetare från kandidatländerna på EU:s arbetsmarknad, ibland som olaglig arbetskraft.

Inom arbetsrätten försöker man mota de risker utvidgningen medför genom att införa omfattande minimistadganden. Medlemsländerna kunde ha en bättre arbetslagstiftning men minimireglerna vore obligatoriska.

Söderman försvarar den nordiska välfärdsstaten.

– EU varken garanterar eller fäller välfärdsstaten. Det är en samhällelig, en politisk kampfråga. Socialpolitiken är ett evigt stridsfält där man avgör hur mänskligt ett samhälle är.

– Två viktiga realiteter styr utvecklingen av den europeiska välfärdsstaten. Först och främst kommer vi så småningom, i och med den gemensamma valutan, att få gemensam beskattning, ekonomisk och inkomstpolitik, och då blir de offentliga resurserna väldigt lika i de olika länderna. Redan nu finns krav på en enhetlig alkohol- och bilskatt.

– Den andra realiteten är att kvinnorna i Sydeuropa i allt högre utsträckning förvärvsarbetar. Därför behövs det mera sociala tjänster, bl.a. barndagvård. Det nordiska välfärdstänkandet accepteras av praktiska skäl. Flera europeiska regionalförvaltningar, exempelvis i Spanien, följer idag den nordiska välfärdsmodellen. Den är rättvis och rationell.

Välfärden i fackets händer

Den fanatiska privatiseringsivern leder välfärdsstaten i fördärvet, menar Jacob Söderman.

– På 1970-talet trodde vänstern att det bästa var att samhället styrde allting. Nu tror borgarna att allting är bättre i privata händer. Ändå bör man se till vad som är ändamålsenligt.

– Det finns säkert fall där privatisering är vettig i synnerhet om idealistiska organisationer tar över. Erfarenheten visar dock att privatproducerade tjänster sällan är billigare.

– Mest bekymrar det att stora multinationella företag försöker roffa åt sig de s.k. lönsamma bitarna av social- och hälsovården. Det här är en verklig utmaning. Om vi inte nu tar hand om de här arbetsplatserna och deras arbetsvillkor köper de internationella sjukhuskedjorna småningom bort de bästa sjukhusen för oss.

Söderman ber om fackets hjälp för att rädda välfärdssamhället.

– Den internationella fackföreningsrörelsen har många utredningar om hur man ska trygga en välfärdsstat som upprätthålls av skattebetalarna. Fackets styrka kunde användas tydligare i praktiken.

– Om inte facket försvarar välfärdssamhället kan spelet ha gått förlorat. I värsta fall förvandlas Europa till ett USA där var och en ansvarar bara för sig själv.

VEIKKO TARVAINEN
Översättning: ASTRID NIKULA

Kommunals branschchef Heikki Kehälinna, som också leder FFC:s internationella utskott, säger att senast när EU utvidgas med nya medlemsländer blir det nödvändigt att få en tydligare arbetsfördelning mellan unionen och medlemsländerna och att demokratisera själva beslutsprocessen. Detta kan innebära att man får lov att ta några steg i federativ riktning och stärka EU-parlamentets roll och att fler ärenden avgörs med majoritetsbeslut.

– För ett litet land som Finland kan majoritetsbeslut visserligen innehålla risker, men med tanke på möjligheterna att komma framåt i viktiga arbetsmarknads- och sociala frågor, tror jag det är en oundviklig utveckling.

Kehälinna ser också ett uppenbart behov att här på hemmaplan göra behandlingen av EU-frågor öppnare och mångsidigare. I princip har vi nog en bra beslutsprocess genom att alla viktiga linjedragningar förankras i Riksdagens stora utskott. Men i praktiken ligger avgörandet i händerna på en liten grupp tjänstemän och politiker.

– Någon allmän debatt om de frågor som kommer till avgörande inom EU och de beslutsalternativ som finns, förs sällan. Vi borde själva mer omhulda de öppenhetsprinciper vi så gärna står för i EU-sammanhang, funderar han.

Också inom facket finns det skäl att se över handläggningen av EU-frågor. Det sker ett viktigt arbete inom EU:s ekonomiska och sociala kommitté där facket är med. Men det är avlägset och processen pinligt långsam. Det är viktigt att inse att det inte är enbart i Bryssel EU-politiken utformas. Frågorna bör påverkas också nationellt, på alla nivåer där Finlands ståndpunkt utformas. Kehälinna ser här ett behov av utökat samarbete mellan de fackliga centralorganisationerna, i samma stil som man genom KEY samverkar i Bryssel.

Kehälinna ser EUs utvidgning som en mycket nödvändig och viktig utveckling med hänsyn till situationen i världen. Han nämner instabiliteten i den globala ekonomin med krishärdar i Asien och Latinamerika, det militärpolitiska läget och Afrika med aids-problemet som hotar bli en mänsklig katastrof av oanade mått. I allt detta kan EU bli den faktor som står för stabilitet och framtidstro.

Så på det övergripande planet är utvidgningen av EU en positiv sak. Men när det gäller situationen i ansökarländerna finns många problem som inte alltid fått tillräcklig tyngd i förhandlingarna.

– Det finns mycket att önska vad ankommer på fackliga rättigheter, arbetsmarknadsrelationer och social dialog. Och det handlar inte bara om att genomföra en bestämd lagstiftning. Det måste också finnas en genuin vilja att följa upp den och utveckla ett välfärdssamhälle.

Med ökad välfärd och goda arbetsmarknadsrelationer i ansökarländerna minskar också riskerna för okontrollerad arbetskraftsutvandring. Här menar Kehälinna att arbetsgivarorganisationerna kunde agera mer förutseende och aktivera sig för byggandet av en fungerande arbetsmarknad.

– Visst kan det vara lätt för företag att nu sko sig på situationen i ansökarländerna.

Men det är knappast något man drar nytta av på lång sikt. I det långa loppet skulle det nog vara mer räntabelt att satsa seriöst på en stabil social utveckling.

– Men tyvärr har de finländska företagen inte alltid lyckats skapa sig ett gott rykte i detta hänseende, konstaterar Kehälinna.

  Frågor som berör löntagare och medborgare bör få större tyngd i EU:s framtidskonvent. Det framhåller FFC, FTFC och Akava i en skrivelse som de överräckte till konventets ordförande Valéry Giscard d'Estaing på besök i Finland.

Organisationerna understryker bl.a. betydelsen av offentlig service för den europeiska välfärdsmodellen. Majoritetsbeslut också ifråga om arbets-, skatte- och socialpolitik ser de som en oundviklig utveckling.

Organisationerna önskar att EU undanröjer hindren för ett utvecklat europeiskt arbetsliv och skapar förutsättningar för trepartssamarbete och en dialog mellan arbetsmarknadsorganisationerna, detta för att komplettera de nationella systemen på arbetsmarknaden.