Men den måste bedrivas så att parterna får en rimlig utdelning och visar uppriktig vilja att delta. Årets avtalsrörelse lämnade en del frågetecken på den punkten. Arbetsgivarpartens märkliga tredskande redan när förhandlingarna skulle starta och fortsatta halsstarrighet under förhandlingarnas gång gör att man undrar vad de egentligen vill. Det skulle kanske göra gott med några 'franska droppar' mot denna fluss.

Rent innehållsmässigt går årets uppgörelse inte till historien med stora reformpolitiska genombrott. För lönebildningens del är den däremot lyckad. Avtalen ger en moderat inkomstutveckling i takt med tiden. Lagom flexibelt för att ge branscherna chans till nödvändiga justeringar.

Arbetsgivarna kunde ägna sig åt lite självrannsakan och fundera över hur de skall lyckas hålla en åldrande arbetskraft engagerad och få en allt mer långsamt tillströmmande ny arbetskraft intresserad av arbetslivet. Är det med otrygghet och hårda krav eller skulle det löna sig att visa större förståelse för löntagarnas önskemål?

När dammet väl hunnit lägga sig efter allt spring i korridorerna kunde parterna sätta sig ner och diskutera hur man vill ha det med arbetsmarknadssystemet. Kanske nästa avtalsrörelse kunde genomföras i mer ordnade former med tidtabeller som håller. Visserligen är det slutresultatet som räknas och några framflyttade tidsfrister är väl inte hela världen. Men den lätt panikartade stämning man i allmänhet lyckas haussa upp i förhandlingarnas slutskede är knappast ägnad att öka trovärdigheten. I värsta fall kan det leda till att man misslyckas utan någon egentligen ville det.

HANS JERN