Jag har en vag aning om att jag nog sett den, i något skede, någonstans, men det senaste riktigt tydliga minne jag har är ilskan den uppväckte hos en parant dam. Jag drämde till henne med sovsäcken när jag svängde på klackarna för att komma ut ur en fullastad spårvagn i Riga. Jag minns hennes ilska och hur jag höll mig för skratt. Ryggsäckar, sovsäckar och allmänna transportmedel är en olycklig kombination. Det känns som en livstid förflutit sedan jag var i Riga.

Sovsäcken gömmer andra sanningar En frusen kväll smalt den och en annan sovsäck ihop framför lägerelden. Det tog oss en timme och ett utdraget rullande genom snön för att vrida isär dem. En annan gång försökte jag och fyra av mina klasskamrater begå kollektivt självmord genom att se hur länge man kunde vara inne i sovsäckarna utan att andas. Och på vandrarhemmet i Prag hängde jag upp den så att den delade rummet i två delar och skyddade de kvinnliga gästerna mot männens nyfikna blickar. Jag skulle gärna se att samma sovsäck skyddade min bror mot kalla ökenvindar och vinande bergsvindar.

Jag skulle gärna se honom skyddad. Jag skulle gärna se fler saker gå i arv.

Det är ju inte en okänd sovsäck, inte för honom heller. Han har egna minnen av den. Den har släpats med på picknick och närapå dränkts i Aura å. Den har varit med på klassresan. För länge sedan tjänstgjorde den som madrass åt en flicka som antagligen inte borde ha sovit i hans rum. Åtminstone inte eftersom föräldrarna var bortresta och det här var länge sedan. Och storasyster har ingen aning om det faktiskt sovs i sovsäcken.

Att krypa in i en sovsäck är som att gå in i sig själv. Ta av dig kläderna. Ta av dig huden. Häng kroppen på knaggen bakom dörren och vänd dig om. Bara de som delar dina minnen och berättelser kommer att känna igen dig. Förr ägde varje familjemedlem en del av familjens saker. Det gemensamma var konkret. Något i definitionen av familjen faller sönder när allt kan delas i mitt och ditt och ingenting längre är bådas och allas. Vi var båda över tjugo år gamla när epiteten ‘store’ och ‘lille’ föll bort från syskonbeteckningarna. Kanske var det på tiden att berättelsen delade på sig. Och nu åker han till Indien där jag aldrig varit.

Det finns naturligtvis andra sovsäckar. Själv övergav jag småningom sovsäcken som stod emot tjugo graders kyla. På Stockmann köpte jag och pojkvännen matchande 300 grams sovsäckar för en reportageresa på Balkan Därefter är det den sovsäcken som följt med överallt från vindpinade berg i Kosovo, via blommande solrosfält till krigets Liberia.

Min lillebror kan också köpa sig en ny sovsäck, men i stället väljer han att plocka fram sommarsovsäcken, som ingen värme håller och som går ännu längre bak i tiden. Det är sovsäcken från den första sommarstugan, som bär minnen av brännande, kliande vattkoppor och mörka, varma skrymslen före orden tog form. Det är möjligt att också den värmer mot ökenvindar, att den har flera goda egenskaper än detta att den låter sig hittas.

Den minsta tillfälligheten kan öppna nya luckor i muren. Minnena är våra kartor över de vägar vi valt, de eldar vi suttit vid och de platser vi valt som skydd. Förut gick minnena i arv med föremålen. I dag är vi ständigt på resa och det är möjligt att de flesta stigar finns inskrivna i kappsäckens foder och i sovsäckens värme. Föremålen dör när de bestjäls på sina minnen. De är därför som de borde gå i arv. Även om det känns som om det är en livstid sedan de senast brukats.

Man vet aldrig hur nyttigt en gammal sovsäck kan vara i Indien.