"Det hade varit helt OK om han bara hade sjungit", sa några av dem som protesterade mot artistvalet. "Men varför måste han hålla tal också?"

Själv hör jag till dem som gärna lyssnar på Wiehe, både när han sjunger och när han talar. Men det är inte det som är poängen här. Inte heller det att det är många som störs av hans budskap. Det må de ha rätt till.

Det som har fått mig att tänka är det här med när man tar ett budskap på allvar och när man inte gör det. När Mikael Wiehe sjunger om den lilla människan som lider av USA:s handlingar är det helt OK. "Det är ju bara sång". Sång utförs av en konstnär och man kan acceptera lite kantiga åsikter av honom. "Det är ingenting att ta på allvar". Det hör liksom till spelets regler och den konstnärliga friheten.

Men varför ska sångaren plötsligt börja tala? Låta som en festtalare eller politiker. Plötsligt kommer precis samma budskap fram i en annan form och man tar honom på allvar.

Varje kultur har sina oskrivna regler för när budskap ska uppfattas ordagrant och när de ska uppfattas "konstnärligt". I vår finlandssvenska kultur tycks det vara en stor skillnad mellan talade och sjungna budskap. Det verkar som om vi på den punkten skulle skilja oss från den rikssvenska kulturen. Det intrycket stärks av de förfärade svenska reaktionerna på Helsingforshankeiternas Sverigebesök och deras halvpornografiska snapsvisor. För studenterna var det "bara sång", för svenskarna uppenbarligen ett budskap med innehåll. Sång är ritual. Tal är tal.

Det sjungs ganska lite inom arbetarrörelsen i dag fast "Internationalen" tycks fortfarande ha en speciell ställning. Men jag tror inte att någon på länge verkligen har menat att "störtas skall det gamla snart i djupet". Det har gått och blivit ritual.

Samma sak gäller vardagsfraser. I den anglosaxiska kulturen hälsar man med att fråga hur den andra mår: "How do you do?". Men om den andra verkligen började redogöra för hur det står till med honom skulle samtalet mycket snart ta en obehaglig vändning. Samma bruk börjar allt mera smyga sig in i den nordiska kulturen. Mest spritt är det i Danmark. Också där är den vanliga hälsningsfrasen att höra sig för hur den andra mår. En av mina danska vänner sportar med att fråga "Vill du verkligen veta det" och därmed tar samtalet slut.

I Svenskfinland brukar vi fråga "Hur ä de" och erkännas bör att vi kanske har en något bättre beredskap att reagera förnuftigt på ett ärligt svar än vad danskar och britter har.

Också på det politiska planet är det viktigt att rätt kunna tolka olika betydelser och/eller betydelselösheter. När Saddam Hussein talar om "alla krigs moder och om USA:s snara utplåning" brukar forskarna tala om för oss att man inte får tolka honom ordagrant.

Men hur vi ska tolka honom vet vi vanligen inte. Vår förklaring brukar bli ett lamt: "Sådana är nu muslimerna" och så tackar vi vår lycka att vi inte är likadana.

Och häri ligger måhända Svenska dagens lärdomar. Är det alls så säkert att vi inte är likadana? Den frågan aktualiseras så sällan, bara när vi plötsligt inte längre har spelreglerna klara för oss. Regler som till exempel säger att sång och vardagsfraser aldrig ska tas på allvar.