Winberg menar att Taubes texter osar av kvinnoförakt. Fritjof Andersson och Karl Alfred är reaktionära mansgrisar och "Flickan i Havanna" uppmanar till hor och prostitution.

Inte ens "Min älskling, du är som en ros" finner nåd i Winbergs ögon, nehej. "Där är kvinnan den vackra, sköna" ojar sig ministern, samtidigt som hon frågar sig när mannen och kvinnan ska bli jämställda.

Bra fråga, men om Margareta Winberg tänker håller på så där lär vi nog få vänta ett bra tag. Inte bara har dylika slängar en tendens att stjäla uppmärksamheten från de verkliga frågorna. Även i övrigt hör det här slaget av revisionistisk, politiskt korrekt, historieskrivning fan till.

Jag säger inte nödvändigtvis att Winberg skulle sakna en poäng. Men att som här rycka saken ur sitt såväl historiska som konstnärliga sammanhang (visan ÄR en fräck och flirtig genre) är i billigare laget.

Nåväl, i väntan på att också Bellman och Cornelis ska förbjudas (förslagsvis av alkoholpolitiska skäl), och att Agatha Christies "Tio små negerpojkar" ska döpas om till "Tio små afro-amerikanska personer" (det kan vara bra att stryka också det där med "pojkar", så inte Winberg ryter till) kan man konstatera att bestående värden hör gårdagen till.

Men inte nog med att dessa självutnämnda förståsigpåare river upp gamla sanningar, nu ska också själva "liken" grävas upp och balsameras.

Jag syftar på det faktum att man inte längre kan köpa en skiva av lite äldre datum utan att den mixats på nytt, blivit digitalt påtafsad och allt vad det heter. Men tänk om man vill ha det gamla, autentiska, risiga ljudet som härstammar från de futtiga fyra kanalerna som man använde sig av på stenåldern? Nix, går inte.

Det här gäller lika mycket filmer som nuförtiden dyker upp i alla möjliga och omöjliga upplagor. Knappast var jag den enda som dreglade när Ridley Scotts scifi-klassiker "Blade Runner" i tiderna lanserades i en så kallad Director's Cut, regissörsversion.

Det vill säga tills jag såg filmen och kunde konstatera att originalversionen de facto var mera lyckad. Något konfunderad blir jag också när jag återstiftar bekantskapen med 20-års jubileumsversionen av Spielbergs E.T. - en gammal favorit.

Låt gå för den inklippta badscenen med E.T, den är väl finurlig. Men att man också ska radera ut polisernas pistoler och ordet "terrorist" som förekommer i ett sammanhang. Det blir bara för mycket - åtminstone principiellt sett.

Dyrt blir det också, att hänga med i svängarna. Stackars den jävel som inhandlade den i sig smockade DVD-versionen av Sagan om ringen. Nu går det nämligen att skaffa sig en "Special Extended Version" som innehåller ännu mera bildgodis.

På tal om slit och släng-kulturen; förr snackade man allmänt om "one hit wonders", popmusiker som kom och for. Det gör man inte mera. Ingenting är längre för evigt - förutom de finska regeringarna och massarbetslösheten.

Krister Uggeldahl

TRISS PÅ HANDEN

TV-PROGRAM
"Grynets show", svenskt ungdomsmagasin, SVT:s blandkanal
- Ja, jag vet att det är ett "tonårsprogram". Men än sen då? Programvärden är inget mindre än en komisk naturkraft. Kvicktänkt, uppkäftig och snabb i truten.

RADIO
"Kultur K", kulturmagasin i vått och torrt, Radio Extrem
- Förr tyckte jag att "K" kändes något utdraget, urvattnat. Det anser jag fortfarande. Men nog är det bra mycket fräschare än Vegas motsvarande som envisas med att snöa in sig på finkulturen.

TV-FILM
"American Beauty", amerikanskt drama med Kevin Spacey, MTV3 9/12
- Sällan har väl farbror Oscar träffat lika rätt. Sam Mendes originella förortsdrama är en av 90-talets finaste filmer, en varm och känslig fabel om en man och hans kamp för upprättelse.

Löntagaren 9.12.2002 nr 10/02