
Som vi behagar
Allan Edwall gav på gamla
dar ut en skiva med infernaliskt realistiska, konkreta visor. De handlade om världens och
livets gång sedda ur ett slags grod- eller gräsrotsperspektiv. Visorna kanske kan
betecknas som den numera bortgångne store skådespelarens andliga testamente. Han
förkunnar inte, han berättar, lågmält, sorgset och saktmodigt, men med en stark och
nästan obehagligt övertygande energi som går ända in i ryggmärgen på den som vill
och vågar lyssna.
Hans uppgörelse med dem som styr och
ställer med småfolkets liv är i högsta grad onådig. Ett par ironiska citat från en
visa som beskriver hur en stor industrianläggning förändrade livet i närmiljön:
"Vi kan knappast rå för att små fåglarna dör, det är sådant som små fåglar
gör, och en viss allergi får man finna sig i när man önskar en stark industri."
"Stormakterna
kunde kräva att
fackföreningar och arbetarpartier
får verka fritt
i alla producentländer."
Och visst har vi under alla år och
årtionden smått oroat betraktat hur närmiljön påverkas av olika åtgärder inom
samhälls- och näringsliv. Ändå har vi här i Finland till all lycka besparats från
egentliga storkatastrofer. Analyserna varierar, än är det fråga om "normala men
sällsynta" fenomen, än är det "växthuseffekten" som står för
åtminstone till synes förekommande klimatförändringar som senaste sommars extrema
torka, eller tidigare års "alltför milda" vintrar. Ändå kan själva
problemet inte förnekas: miljöförstöring finns, det är ett faktum.
Sommarens regn och översvämningar i Mellaneuropa orsakades kanske inte av människors
påverkan, men det kan nog antas att vattenavrinningen hade bromsats en hel del om det
hade funnits mera skog och kärr i stället för asfalt.
Miljöeffekterna av modern krigföring är katastrofala. Irak, Kuwait, Balkan,
Afghanistan dras med svåra miljöföljder av modernt vapenbruk, förutom den rent
mänskliga tragedi som allt krigande innebär. Och sedan dessa oljekatastrofer som den
internationella rätten inte tycks kunna råda bot på.
Det finns sätt att åtgärda detta. Om världens stormakter med USA och EU i spetsen
så vill, kan de med hjälp av en liten bråkdel av sin sammanlagda krigsmakt se till att
alla som trafikerar i professionell sjöfart iakttar vederbörliga säkerhetsnormer i
fråga om fartygets skick, besättningens kompetens och arbetsförhållanden ombord.
Och vill dessa stormakter riktigt väl, kan de dessutom se till att det som fraktas med
dessa fartyg produceras i fabriker eller råvarukällor som fyller goda normer i fråga om
sociala förhållanden, arbetarskydd och miljöpåverkan. Vi kan själva gripa in i detta,
kräva etiskt beteende av dem som äger och säljer dessa produkter, dessa kan sedan
begära den hjälp som behövs.
Och ville stormakterna åstadkomma något riktigt gott skulle de dessutom kräva att
fackföreningar och arbetarpartier skulle få verka fritt och utan trakasserier och
korruption i alla producentländer.
De positiva följderna av en sådan stormaktspolitik skulle vara bestående, och skulle
tas emot med glädje och tacksamhet hos fattiga familjer i Indien, Sydostasien och
Latinamerika.
Våra onaturligt billiga elborrmaskiner och t-skjortor skulle kanske bli lite dyrare
men det skulle gynna hemmamarknaden och inhemsk produktion av varor och tjänster.
Slutresultatet kunde vara en värld där vi får färre men mera hållbara och vackrare
ting som det rent av lönar sig att reparera och återanvända. Ett mera etiskt hållbart
liv.
Det är tyvärr långt dit, men vi kan göra något om vi vill, som vi behagar.
Mikael Forss
Löntagaren 9.12.2002 nr
10/02
|