På min vandring från ALFA till OMEGA har jag nått fram
   till bokstaven G.
Vandringen har varit lång, landskapet kuperat.
Jag kom till en skog där mänskorna stod vemodigt
   lutade mot varandra.
Som strax före eller just efter någonting ofattbart.
Torn störtar, mänskor faller mot himlen.
Jag fann mitt hav inne i skogen, mitt i havet
   låg ön där du fanns.
Än i något djurs, än i en vindils gestalt, varje gång
   en annan.
Att försvinna var inte svårt, man kunde drunkna i ett hav,
   en orgasm, en bottenlös famn.
Båten fylls med vatten tills den sjunker och sprängs.
All olja rinner ut, fåglarna sjunker, fiskarna
   flyter upp.
Korkens konst: att hålla sig flytande.
Den stora narkosläkaren trollar bort oss, vi bara försvinner
   som skum bland vågorna.
Sluter man sina ögon blir allt svart.
Öppnar man den igen och allt är svart, då vet man att
   man lyckats.
Att man är försvunnen, eller blind, eller bunden
   med ögonbindel.
Att man är vattenfylld.
Man väntar, man väntar och väntar, ingenting händer.
Ingen har lagt märke till dig, ingen saknar dig, ingen
   saknar att ingen saknar dig.
Då vet man att man lyckats, att man är försvunnen.

Löntagaren 9.12.2002 nr 10/02