Att flytta från Helsingfors till Lovisa innebär att man börjar anpassa sig till ett långsammare tempo och inte klagar över att biblioteket öppnar först kl. 12.00 och att Café Vaherkylä stänger redan kl. 17.00. Småningom börjar man klä sig i vindtygsdräkt och slutar att längta efter spårvagnar och Kiasma.

Att obehindrat kunna tala svenska är jättebra. Ibland kan en östnyländsk läkare eller en dataexpert med helsvenskt namn dock visa sig vara mera finsk- än svenskspråkig.

Och visst blev jag häpen när jag för första gången bemöttes med ett glatt "hej då!" när jag steg in i en affär. Jag höll på att utbrista: Va? Hur så "hej då"? Jag är på väg in, inte ut!

I Villa Biaudets mysiga boda skrev Ulla Bjerne Lovisaromanen Idylliska fasader, som utkom 1928. Den ironiskt humoristiska romanens huvudperson är den unge magistern André Schyberg, som drömmande och förälskad "fjantar omkring på åsen". Han betraktas som en främmande fågel i småstaden: han svär på ett språk som är varken finska eller svenska. Antagligen säger han merde.

Jag har alltid varit intresserad av språk och dialekter. Språk genomgår ständiga förändringar. Det som på 1950-talet var modern Helsingforsslang känns i dag förlegat. Nuförtiden säger just ingen fibeli (äppel) eller snaija (förstå). Dialekter gör språket levande och uttrycksfullt. På Jamaica talar man en engelska som har fått intryck av västafrikanska språk. Men varför låter vissa dialekter nästan komiska i en utomståendes öron, t.ex. det savolaxiska sättet att tala finska? Och varför kan jag inte beställa en ostfralla i Stockholm utan att dra på smilbanden?

I början av 1980-talet hörde jag nästan dagligen japanska, eftersom jag började utöva Nichiren-buddhism. Jag försökte tyda japanernas speciella sätt att le, buga, att svara varken ja eller nej. Ska vi träffas i morgon eller i övermorgon? frågade jag Hasegawa-san, som leende nickade till svar.

Mot slutet av 1950-talet hyrde vi en sommarstuga i Esbo skärgård. Det var innan höghusen i Sökö byggdes och då man kunde ro långa sträckor förbi holmar och skär utan att någon tyckte det var konstigt. Min pappa köpte en ny roddbåt, som han slipade och lackade. Trallarna och årbladen målades gröna. När båten sjösattes samlades holmens alla invånare för att döpa den. Namnförslagen var många och roliga: Rullgardina, Pian, Josefina...

Inga vet jag, sade den 90-åriga Ida, holmens äldsta invånare. Roddbåten fick heta Inga.