Kära läsare, bästa soffpotatis. Jag vet att det är roligare att se på film därhemma. Att sitta i soffan och vräka i sig smörgåsar, tala i telefonen under filmens gång, gå på toan när mördaren avslöjas och ryta åt parvlarna som kanske är fräcka nog att insistera på uppmärksamhet.

Ändå hade jag tänkt att vi skulle gå på bio den här gången, om inte för annat så för att få svar på dagens stora fråga: hur i helsike kan amerikanerna vara så korkade?

Nej, jag syftar inte på det faktum att de valde den där Bushmannen till president. För trots allt var de ju endast 20—25 procent av de röstberättigade som lade sin röst på Texas-puckot. Och om de envisas med att bre jordnötssmör på mackan får de väl tammetusa göra det.

Betydligt mera alarmerande är det när en överväldigande majoritet av amerikanerna — tidvis har siffran varit så hög som sju av tio — sorglöst applåderar ett krig mot en nation som de inte ens kan peka ut på kartan. Snacka om hotbild.

Okej, nu vet jag ju att det finns k-a-m-r-a-t-e-r som gladeligen är redo att idiotförklara amerikanerna i största allmänhet. Själv tycker jag det är mera fruktbart att bänka sig framför Michael Moores färska dokumentärfilm, Bowling for Columbine, som för tillfället rullar även på de finländska biograferna (i städer som inte har självförvållat utegångsförbud efter klockan 17).

Bowling for Columbine är en rasande, mördande kritisk, men också hysteriskt rolig (läs: satirisk) uppgörelse med den amerikanska vapenhysterin.

Med utgångspunkt i blodbadet i Columbine-högstadiet i Littleton, Colorado — där ett dussin elever skjöts ihjäl av sina egna klasskompisar — frågar sig regissören vad det är som får just amerikanerna att skjuta ner varandra på löpande band.

En gissning är förstås de extremt liberala vapenlagarna. I en av de inledande scenerna marscherar Moore in på en bank som skänker bort skjutvapen i bonus åt den som öppnar ett konto!

Men Moore nöjer sig inte med det svaret. Han gräver vidare, djupare, och kommer så småningom fram till någonting som han kallar för "rädslans kultur". Kort sagt: amerikanerna är så skraja för allting och alla att de för "säkerhets skull" beväpnar sig.

Knappast behöver det sägas att benägenheten att använda dessa vapen under rådande omständigheter är stor.

Så varför är mannen på gatan så himla skraj? Moore pekar gärna på medierna, som gjort "big business" av våldet. I en horribelt avslöjande sekvens visar regissören hur medierna i sin bevakning av mordet på en 6-årig svart tjej (utfört av en jämnårig klasskamrat) koncentrerar sig på själva dådet - i stället för att titta på den bakomliggande orsakerna.

Alltså är det inte särskilt märkligt att rädslan, för att inte säga paranoian, sprider sig - hand i hand med den sociala otryggheten. Till det kommer de internationella "hotbilderna", som efter Den 11 september antagit epidemiska proportioner - givetvis med Vita Skithusets goda minne.

Det som svar på den inledande frågan. Om ni är riktigt på hugget rekommenderas också Den stillsamme amerikanen, en mäkta lyckad Graham Greene-filmatisering som synar det amerikanska Indokina/Vietnam-engagemanget i sömmarna. Go'a grejor.

Krister Uggeldahl

TV-SERIE
"Mordkommisionen", dansk polisserie, FST/TV1, tisdagar
– Man behöver inte vara en insnöad nordist för att haka sig upp på danska Mordkommisionen, en snygg och sexig men också välskriven och välspelad långkörare som utspelar sig i den onda bråda dödens landskap.

RADIO
"Just Nu!", musikmagasin med Hans-Åke Manelius, Radio Vega
– Det finns nånting väldigt gulligt över Manelius & Co., som i ett försök att göra sig så hippa och coola som möjligt låter alldeles otroligt gubbiga. Charmigt, på sitt lilla löjliga sätt.

TV-FILM
"D.O.A.", amerikansk thriller från 1950, TV2 29 mars
– En av mindre kända men allra bästa "film noir"-rullarna. Edmond O'Brien är den förgiftade mannen som har endast ett par dygn på sig att sätta dit sin egen mördare. Skoningslöst, intrikat.