. vane.jpg (302 bytes)

reportage.jpg (3166 bytes)

pypa2.gif (53 bytes)Besättningen på Cinderella vill ha finsk flagg.
Det vill också det finska och det svenska sjöfacket.
vl-lippu.gif (5181 bytes)Bollen ligger hos staten.

Askungen i väntan på sin prins

runu.gif (924 bytes)  Sjömännen en hotad art

pune.gif (67 bytes)  Två rödvita färjor samsas om Skatuddskajen i Helsingfors. Kryssningsfartyget Cinderella ligger förtöjt akterom Stockholmsbåten Gabriella. Snart kan färjorna samsas också om utrymmet i Stadsgården i Stockholm. Viking Line har aviserat byte av rutt för Cinderella till Mariehamn—Stockholm från den första september.

Och mer än så. Rederiet vill byta den finska flaggan mot den svenska. Det som lockar är det svenska statsstödet, flera hästlängder före det finska.

För fartygsförtroendeman Seija Multanen, försäljare i parfymen på M/S Cinderella, kom beskedet den 13 januari inte direkt oväntat.

– Nu kom det alltså, något vi fruktat då vi sett vad som händer inom sjöfarten, säger hon.

Reaktionerna ombord blev häftiga, inte minst mot bakgrunden av att rederiet igen delar ut en stor dividend, 1,35 euro per aktie.

Samarbetsförhandlingar pågår och de har satt munlås på förtroendemannen fram till början av mars. Men de ombordanställda, 340 personer fördelade på två skift, vill ha besked. Nu.

– Vilken blir marschordningen? Vi är mönstrade per fartyg men många har jobbat på andra av rederiets fartyg tidigare. Är det senioriteten som gäller, frågar bartendern Marko Auvinen, förtroendeman för personalen i nattklubben och baren.

Timo Hentunen jobbar i buffén. Också han undrar, han började i rederiet redan 1980.

Guldgruvan till Sverige

Trion är bitter, det märks. Lagandan ombord har varit ypperlig och alla har lagt på ett extra kol i arbetet för "sitt" fartyg.

– Cinderella har varit Viking Lines guldgruva. Över hälften av vinsten har tagits ur våra ryggar, säger Auvinen upprört.

– Med viss underbemanning, inskjuter Hentunen. – Extra personal har plockats in under veckosluten men marginalen har varit noll, arbetslastningen maximal. Snurrar ett hjul inte ramlar allt samman.

– Osäkerheten inför framtiden är det allra värsta, säger Seija Multanen.

Nu i slutet av februari pekar det mesta på att Cinderella får en blågul flagga i aktern i höst. Multanen ser en enda möjlighet att undvika detta, att staten griper de möjligheter EU ger och går in för fullt stöd såsom grannländerna. Som i fråga om bilskatten och alkoholskatten har Finland valt en annan väg.

– Det är den vanliga jobbaren som lider då vi inte är jämlika med andra länder, påpekar Multanen.

– Också sjömännens familjer behöver sovel på brödet, påminner Auvinen.

Speciellt impopulär ombord är kommunikationsminister Kimmo Sasi. Att föreslå att halva personalen ersätts med billigarbetskraft plockar definitivt inga poäng. Inte heller den negativa inställningen till fullt statsstöd.

Bitterhet lyser klart igenom då lönerean för två år kommer på tal. Sjömännen offrade pengar för att hålla sjöfarten vid liv, i hopp om nybyggen.

– Andra fick löneförhöjningar, för oss gick det nedåt. Jag förlorade 10 000 euro på årsnivå och känner mig jävla besviken. Arbetstiden steg till 73,5 timme per vecka, säger Hentunen.

Arbetsmotivationen har definitivt fått sig en knäck. I slutändan blir kunden lidande om personalen inte mår bra. Och kunderna, ja, de är i snitt 2 000 per tur.

Två syndabockar

Få om någon ombord kan tänka sig svensk flagg. Av princip och också för att sjömännen i Sverige får stå för resor både till och från fartygen, och det känns i börsen. I Finland står rederiet för returen till fartyget.

Cinderellas besättning motsätter sig en utflaggning, till 100 procent. Rederiet har nog pengar, det syns på dividenderna, understryker trion.

– Först nu har det gått upp för folk att det är allvar. Det märks på allt, humöret är på noll, säger Multanen.

Med en mun säger de tre att syndabockarna den här gången är två.

– Arbetsgivaren Viking Line och staten. Ordningen må vara osagd.

När samarbetsförhandlingarna avslutats är det dags för facket, både FS-U och FFC, att visa sin tyngd, påpekar de.

Tar sin Matts ur skolan

Matrosen John Bergholm, Borgå, har redan tagit sin Matts ur skolan. Ett pass till ombord, fem veckor ledigt och så bär det i väg till en oljetanker. Finskflaggad.

Hans kollega Bengt Sundberg, Mariehamn, började på Viking Line 1991.

– Driftsmanskapet är ett härdat släkte. Vi stressar inte så mycket men att aldrig få lugn och ro känns inte bra. Det värsta är att ingen vet något, det finns bara spekulationer, säger han.

Sundberg, 40, har tidigare jobbat fem år på svenska Slite, i tiden partrederi i Viking Line. Sina 300 månader i sjötjänst som krävs för pension uppnår han då han fyllt 56. I Finland. Sverige är pensionsåldern obönhörligen 65.

Ändå kan Sundberg tänka sig att svensk flagg igen. Han har flickvän och barn att försörja.

– Hon därhemma sade att huvudsaken är att man har jobb. Visst är det så. Och vad händer om inte heller vår nya regering ger mera stöd?

Driftmanskap och befäl sammantaget är ålänningarna ombord ca 30. För dem blir det inga dyra resor till och från jobbet då Cinderella ju framdeles anlöper Mariehamn.

Matroserna står i en grupp på bildäcket. Överstyrman Timo Merimaa väntar på att få dirigera in de första fordonen. Beskedet om eventuell överflaggningen överraskade honom inte, snarast var det fråga om när.

– Nu kan vi bara vänta och se, säger han och lugnar sina "pojkar". Matroser behöver inte gå arbetslösa i dag, åtminstone inte de som kan tänka sig att gå på långfart.

Svenska stödet bekymrar

På ekonomisidan är situationen en annan. Arbetslöshetskassan kan gott bli nästa.

– Folk är oroliga över hur de ska kunna försörja sin familj. Vägrar du jobba under svensk flagg väntar dig kanske vikarieruljansen. Det är ingen dröm heller, människor vill ha ett ordnat liv, trygghet, framförhållning, understryker Christer Donner, FS-U:s huvudförtroendeman.

Han betecknar Viking Line som ett ekonomiskt välskött företag — däremot har personalpolitiken lämnat mycket övrigt att önska under de senaste åren. Nu har statens njugga inställning satt rederiet i en knepig situation. Att konkurrentländerna skulle sänka sitt sjöfartsstöd finns inga tecken på.

– Situationen för personalen är ytterst bekymmersam då det svenska stödsystemet fullt ut utnyttjar de möjligheter EU ger. Det går inte att ge konkurrenter ekonomisk fördel, säger Donner.

Den mesta frakten går till sjöss, det är föga troligt att flyget tar över. Färjorna är en bit i infrastrukturen. Att ta flyget från Åbo till Mariehamn gör ett djupt ingrepp i plånboken med sina 168 euro.

– Har vi råd att släppa sjöfarten? Fortsätter utflaggningen blir det en förlust för den finska sjöfarten, för facket och också ett ekonomiskt avbräck för kommunerna, understryker Donner.

Och Cinderella – Askungen – hon väntar fortfarande på sin prins. Väntar hon förgäves?

INGEGERD EKSTRAND

 

Arbetarskyddsombudet:lt-ylos.jpg (843 bytes)

Sjömännen en hotad art

pune.gif (67 bytes)  Också på Viking Lines övriga fartyg är personalen oroad.

– Knappast blir Cinderella det sista fartyg som flaggas ut till Sverige om inte finska staten ändrar sin politik, säger Pirkko Saarinen, arbetarskyddsfullmäktig på M/S Gabriella.

Isen får fartyget att kränga men kallskänksbiträdet Pirkko står stadigt där hon dukar upp smörgåsbordet i väntan på kvällens anstormning av hungriga passagerare.

Hon berättar att alla ombord inte tror att Gabriella riskerar att flaggas ut i framtiden, andra igen tippar att alla finländska färjor går den vägen.

– Vi väntar på att staten agerar. Kan Kimmo Sasi och de andra i regeringen inte inse att Finland behöver sin sjöfart, både i fred och krig? Annars följer vi ju Sveriges exempel, varför inte nu och ge fullt stöd? I stället gnälls det på att vi finländare inte är tillräckligt förmånlig arbetskraft.

Som arbetarskyddsfullmäktig ser Pirkko Saarinen klart att många ombord inte mår bra. Först kom lönerean, nu utflaggningen. Sjukledigheterna har ökat medan samvaron krympt.

– Här ombord är vi hela tiden i kontakt med varandra, som en stor familj. Men nu gör folk sitt jobb och försvinner så till sin hytt. Stressen märks, man oroar sig för sin framtid. En del verkar redan ha gett upp. Vi sjömän tycks vara en utrotningshotad art, säger Saarinen som ser ytterligare hot. Med Estland i EU skärps konkurrensen ytterligare, inte minst gäller det försäljningen ombord.

Många i besättningen är kvinnor på femtio plus. Chanserna att få jobb i land är ringa. Men också många yngre riskerar hamna i arbetslöshetsrullorna.

Löntagaren 7.3.2003 nr 2/03

 

hava500.jpg (350 bytes)

lt-ylos.jpg (843 bytes)lt-back.jpg (825 bytes)

marne.gif (45 bytes)