SEKO, facket för service och kommunikation, står det på dörren, några hus från LO-borgen i Stockholm. Uppe på tredje våningen sitter vice ordförande Tomas Abrahamsson, före detta ordförande i SEKO Sjöfolk, i ett blåvitt rum. Finskflaggat?

Vara hur det vara må. Klart är att SEKO helst ser att finska fartyg stannar under finsk flagg. Abrahamsson tycker det vore hederligare att också Finland bet i det sura äpplet och betalade fullt stöd, i stället för att nog sitta med i Bryssel och godkänna EU:s stödregler men låta bli att utnyttja dem.

Dagens svenska stödsystem går tillbaka på TAP-avtalet för lastfartyg för att säkerställa konkurrensneutralitet mellan fartyg under svensk flagg och bekvämlighetsflagg samt fartyg i NIS och DIS, det norska respektive danska internationella fartygsregistret.

– För att få stöd till lastfartygen gick vi med på TAP — tillfälligt anställd personal på lastfartyg. Utländskt sjöfolk kunde tas ombord som medlemmar i svenska sjöfacket, de fick samma lön som övriga ombord men endast då de var ombord, berättar Abrahamsson.

I dag räknar SEKO in 400, befälsorganisationerna ca 300 dylika medlemmar.

– Vi tog avtalet med föga lust men under 1997 hade över 10 procent av den svenska handelsflottan flaggats ut. Vårt avtal ger dock våra filippinska och polska medlemmar högre löner än i alla övriga avtal av den här typen.

Både SEKO och de svenska befälsförbunden säger dock bestämt nej till blandbesättning på färjorna.

Svensk hemort fyller redarens fickor

Utan TAP-avtalet tvivlar Abrahamsson på att staten godkänt det nya stödsystemet 2001. I och med att EU avskaffade taxfreeförsäljningen och danskar och norrmän stödde sin färjtrafik insåg det svenska sjöfacket att svenska färjor inte klarade konkurrensen utan stöd. Efter hårda diskussioner lade den socialdemokratiska regeringen fram ett förslag till stödpaket för färjor och lastfartyg hösten 2001 som alla partier utom moderaterna godkände.

– Redarna betalar in arbetsgivaravgifter men får omedelbart dem krediterade på sitt skattekonto hos riksskatteverket. Redarna får även tillbaka den preliminärskatt som de ombordanställda betalat in till sin hemort. Stödsystemet omfattar alla svenskflaggade fartyg och gäller alla ombord, oberoende av hemort.

Kruxet är att personal bosatt utanför Sverige betalar endast 15 procent medan de med hemort i Sverige betalar progressiv skatt från 20 procent uppåt. För redaren är det en klar fördel med personal med svensk hemort, i stället för 15 procent får de kanske 30 procent tillbaka.

– Men rensas de finska och svenska stöden bort är besättningskostnaderna rentav lite högre under svensk flagg, i och med att Sverige har ca tio procent högre arbetsgivaravgifter.

Får Cinderella svensk flagg täcks den med SEKO:s kollektivavtal liksom bl.a. de sex svenskflaggade Siljafärjorna och Casino Express.

– De svenska och finska färjekollektivavtalen är lite olika konstruerade men skillnaderna är små. Det är på pensionssidan man kommer i kläm. Pensionsåldern här är 65 år, punkt och slut, konstaterar Abrahamsson.

Social dumpning nästa hot

Sedan den första oktober 2001 har den svenska handelsflottan ökat med 280 000 ton dödvikt och 26 nya fartyg kommit in. För i år är aviseras 20 nyregistreringar, de flesta på lastsidan. Arbetslösheten bland sjöfolk har halverats men främst på ekonomisidan går ca 700 utan jobb så folk finns för ytterligare några inflaggade färjor. Sveriges försök att trygga sjömännens arbetsplatser ser ut att ha lyckats. Tillsvidare.

— Inget stöd i världen räcker till, om EU:s riktlinjer följs, för att kompensera skillnaden den dag Estland med en besättningskostnad på ungefär 20—25 procent av den svenska och den finska tar steget in i EU. Sverige och Finland står inför en ytterligt kritiskt situation med risk för social dumpning. EU:s utstationeringsdirektiv, att utlandsjobbare efter en viss tid ska nå landets avtalsnivå, omfattar inte handelssjöfart, varnar Abrahamsson.

I stället för att strida om utflaggning borde svenska och finska redare och fackliga organisationer diskutera situationen den dag de nya EU-länderna Estland, Lettland, Litauen och Polen gör intrång i marknaden mellan Finland och Sverige, då de knappast beviljas något undantag från taxfreeregeln, typ Åland

– Vi är piskade att genom kollektivavtal försöka kämpa mot rederier som kan tänkas dumpa marknaden. Därtill får vi in två av de värsta bekvämlighetsregistren i EU, Cypern och Malta som leder statistiken över totalförlisningar. Vi är rädda för att det sänker sjösäkerheten markant inom EU då de här redarna hyser vördnad varken för miljön eller ombordanställdas hälsa och säkerhet.

INGEGERD EKSTRAND

Finska sjöfacket:

  Finlands Sjömans-Union fördömer Viking Lines aviserade utflaggning av M/S Cinderella.

– Vi har krävt att hotet dras tillbaka så alla medlemmars arbetsplatser tryggas, framhåller ordföranden Simo Zitting.

Han betecknar statens agerande att köra ned näringen som huvudlöst, som ett utryck för politisk kortsynthet. Följde staten EU:s rekommendation om stöd kunde utflaggningar undvikas i stället för att som nu skapa en snedvriden konkurrens mellan EU-länderna.

Och varför ska staten springa efter redarnas pipa.

– Vi vet nog alldeles bestämt vilka som ligger bakom pratet om dyrt sjöfolk! De finländska kollektivavtalen är inte dyrare än de svenska, det är stödsystemet som ger konkurrenterna en fördel. Harmoniseras de finländska och svenska systemen har Viking Line ingen orsak att flagga ut, säger Zitting.

Zitting anser att Finland får skylla sig själv för den uppkomna situationen. När Sverige gick in för en ny sjöfartspolitik, för att skapa en sjöfartsnation av ny modell inför EU-utvidgningen och skydda sitt eget sjöfolk agerade Finland som en motvallskäring.

– Försöket att byta ut halva sjöfolket har väckt förvåning i Norden.

Andra näringar stöds

Zitting anser att de politiska beslutsfattarna gjorde en grov felbedömning då de trodde att de genom att bara ge ett mindre stöd inte skulle fodra de bottenlösa fickorna hos de åländska redarna. Han är förvånad över att minister Suvi-Anne Siimes är en av dem som ivrigast motsatt sig ett fullt stöd.

– Att som minister Sauli Niinistö påstå att staten inte kan gå in och stöda en näring är struntprat! Här stöder staten för fullt lanbruk, kultur, metall, varv och annat.

Zitting påpekar att allt därtill inte behöver kosta lika mycket.

– Produkter prissätter sig själva. Ingen kan väl förneka att det finns en skillnad mellan de estniska produkterna och dem som Silja och Viking saluför. En "brand" är en konkurrensfaktor, saker måste också få kosta mera.

Tiotusentals jobb i farozonen

Zitting är lika frustrerad som förbundets medlemmar över dagsläget. Lönerean för två år sedan byggde på att redarna skulle hålla sig till den finska flaggan och att staten skulle ge sitt stöd. Stödet kom men var knappare än väntat.

– Lönesänkningarna var varken förgäves eller unika. Eftergifter har gjorts också tidigare bl.a. för småtonnaget och då parallellregistret infördes. Staten har alltid funnits i bakgrunden med sina krav om motprestationer för ett stöd.

Zitting ser framåt, till tiden efter riksdagsvalet.

– Jag hoppas att statsminister Lipponen, om han sitter också i nästa regering, uppfyller sitt löfte inför FFC:s fullmäktige: att regeringen följer med situationen till sjöss och griper till åtgärder för att bevaka finsk sjöfart under finsk flagg.

Utflaggningar i större skala riskerar leda till att tiotusentals finländare blir arbetslösa, förutom sjöfolk också inom t.ex. varvsindustrin, bland underleverantörer och olika producenter. Och försäkringsfolk, över hälften av åländska Alandias omsättning utgörs av rederiernas obligatoriska olycksfallsförsäkringar.