För ett par veckor sedan var jag i Murmansk. Det var femton år sedan jag senast hade besökt världens största stad norr om polcirkeln, så jag väntade med en viss spänning på återseendet. "Staden är så förändrad", hade man sagt till mig. "Det nya kapitalistiska Murmansk", talade man om.

Väl framkommen kunde jag bara konstatera att det inte ser så annorlunda ut i Murmansk nu under Putins regim än under Gorbatjovs. Då, för femton år sedan, var staden för all del fylld av nykterhetsaffischer. Myndigheternas kamp mot spritmissbruket stod på sin höjdpunkt och längre söderut rev man upp vinodlingar med sekelgamla rötter. I dag står spritbutikerna tätt på Leningatan — ja så heter huvudgatan fortfarande och statsbyggarens staty står fortfarande kvar på sin sockel — vodkan kostar tre euro litern, vinet tiofalt mera.

Visst har trafiken ökat betydligt i stan och visst har andelen västbilar — också mycket dyra sådana — blivit påfallande stor.

Men femtio meter bort från huvudgatan såg allt ut som förr.

Det där med att så mycket har förändrats i Ryssland har blivit en mantra. Man säger det även om Sankt Petersburg. Men också där slås jag mera av likheterna än av förändringarna. Och för vanligt folk är det mycket tveksamt om förändringarna har varit till det bättre.

Under sovjettiden var det inte brukligt hos oss att kritisera Ryssland i offentligheten. Men man och man emellan var ryssen en ryss fastän man stekte honom i smör. I dag balanseras varje kritiskt ord av ett mantra om den hoppfulla framtiden.

Vanligt folk i Finland har svårt att förstå varför vårt lilla land skall hjälpa till med till exempel miljöinvesteringar i ett av världens till sina resurser rikaste länder. Vi borde ju, menar man, ha rätt att kräva att Ryssland beter sig som en ansvarsfull granne som lever upp till överenskommelser och tar sina egna kostnader. Det är absurt, säger den enkla oupplysta medborgaren i Finland, att först släpper S:t Petersburg ut sitt skit i Finska viken och så skall vi betala för att de skall sluta med det. Arrangemanget påminner lite om maffians beskyddande verksamhet.

Finländska myndigheter försvarar arrangemangen med att en viss summa miljöinvesteringar ger mera utdelning för oss själva om vi placerar den öster om gränsen. Det är förvisso sant. Men det uppfattas inte som speciellt rättvist — och det är inte ägnat att öka välviljan mot vår östra granne. Det påminner om den lille affärsmannens motiv att betala maffian och slippa bekymmer.

Våra myndigheter och "ansvarspersoner" försöker upprätthålla skenet av det goda grannskapet. Förra veckoskiftet sa Mauno Koivisto någonting om hur lyckligt lottade vi är som har goda grannar i både väst och öst. Samtidigt satt en ryskägd tidsbomb fast i isarna utanför Porkala.

Vi håller på att glida in i ett slags ny finlandisering. Myndigheterna säger ett och gör ett annat. I de slutna rummen är våra strateger bekymrade. Varför skulle de annars ha köpt de dyraste jakt/attack-planen och varför är de så måna om att vi blir Natomedlemmar? Kom inte dragandes med förklaringar om Natos förändrade roll. Nato finns till för säkerhet. Och det är den säkerheten våra strateger vill köpa så länge rean pågår. I längden blir det billigare än att betala maffian. Och kapitalismens smör tycks faktiskt inte ha stekt ryssen mör.