– De sociala utrymmena är ett evighetsproblem. Inte heller här uppfyller de några som helst krav. Nog borde arbetarna tillmätas ett rimligt människovärde, muttrar Markku Parjanen, arbetarskyddsfullmäktig på riksplanet för ABB:s Hustekniks cirka 1 200 elektriker men också med lokala arbetsuppgifter.

– Egentligen är vi fyra till, men flunsan sprids så gott i den trånga baracken så i morgon har vi kanske bättre utrymme, inskjuter Hannu Nieminen, bas för elektrikergruppen och också skyddsombud på bygget.

Nieminen lotsar oss in i auditoriet, där några elektriker står uppflugna på en ställning och installerar armatur i taket. I ett hörn konfererar ett par byggnadsarbetare och i korridoren håller målarna till. Huvudentreprenör är YIT men just nu finns ett femtontal under- och sidoentreprenörer på plats, uppskattningsvis totalt 100 personer.

– Arbetsskedena går ovanpå varandra. I går såg här helt annorlunda ut, i natt var ett målarteam här, ställningar som vi nu behöver revs på morgonen. Ibland görs ett arbetsskede för tidigt och stoppar upp annat, konstaterar Nieminen.

Stressigt och fysiskt tungt

Pressen på basen är stor. Det gäller att läsa alla ritningar, inte enbart de som rör elektriska installationer, att hålla kontakt med arbetsledaren, att stämma av och ha koll på vad de egna karlarna gör. Och rätta till, här saknades elritningarna för en del av bygget.

– Som bas kan man inte koncentrera sig på något. Det gäller att cirkulera på bygget, att lösa problem stup i kvarten, säger Nieminen som arbetat 14 år i elbranschen.

– Tidtabellerna har stramats åt, konsultfirmor kommit in och ofta saknas en egentlig huvudentreprenör. Ackordgränserna har blivit oklarare och brådskan bara ökar. Vi elektriker är ofta sist på plan och man blåser oss i nacken för att få jobbet klart, säger han.

Markku Parjanen inflikar att erfarenheterna är de samma i hela landet.

– För femton år gjorde jag elarbeten i två år på köpcentret Malmintori i Helsingfors. Jumbo i Vanda — där sex Malmintoricenter ryms in — byggdes på två och ett halvt år, men hustekniken klämdes ihop till sju månader, berättar Parjanen.

Hannu Nieminen är nu 36 år. Han har svårt att se sig som arbetsför elektriker tills pensionen hägrar vid fyllda 65.

– Frågan är om ryggen håller och resten av fysiken. I dag finns all el i tak och golv då mellanväggar ska kunna flyttas. Att hela tiden stå med armarna uppåt eller sitta på huk i hörnen, det tar på nacke och skuldror, och på knäna.

Ensidighet hämmar sig

Förr gjorde elektrikerna alla elarbeten från början till slut. I dag har arbetet splittrats och var och en sköter sin bit, kanske samma från bygge till bygge. Att t.ex. utan avbrott dra kabel med händerna uppåt, ibland i flera månader, sätter sina spår. Kabelmängden i TUAS-huset går på drygt 300 kilometer, motsvarande ungefär en tågresa från Helsingfors till Seinäjoki.

Installationsmetrar och -stycken plus den använda tiden utgör beräkningsgrunden för arbetarnas lön. Nieminen är en svuren fiende till lokala förhandlingar.

– En dundertabbe som snedvrider konkurrensen, dumpning görs för fullt. Aldrig har jag upplevt att något annat förhandlats fram än sänkt lön, säger han och kolugnet får sig en liten spricka.

Teamen komponeras för varje bygge. Då arbetskamraterna varierar undviker man att gamla fejder förstör andan. Den fysiska kapaciteten kan spela in då sysslor bestäms. Men några lätta jobb finns inte på ett bygge, det gäller att ha fysiken i skick. ABB subventionerar motion som elektrikerna kan utöva på sina hemorter.

På sikt leder ensidigheten till snävare yrkeskompetens i en bransch stadd i snabb utveckling. Utbildning är A och O och t.ex. ABB ser till att karlarna avlägger montörexamen, övermontörexamen. Nieminen påpekar att det också krävs eget pluggande på fritiden för att hålla sig ā jour.

Just nu är det trängsel till utbildningsplatserna som elektriker. Enligt Parjanen hålls förvånansvärt många kvar i branschen.

Om fysiken sviker

I trappuppgången installerar Tuomas Hormio, 23, ett lysrör.

– Jag har jobbat som elektriker i fyra år och jobbet har nog motsvarat mina förväntningar, säger Hormio.

Han håller uppe konditionen med squash och har ännu inte stött på fysiska problem.

– Men hur jag känner mig som 64, ja, det är en annan femma, ler han.

Heikki Simpura, 50+, har fått konstruera stödskenor i en korridor för att få kablarna till kontors- och mötesrummen att hållas på plats. Ett skärsår på höger underarm vittnar om att metallkanterna är rakknivsvassa.

– Stressen är värst, säger Simpura spontant. – Ingen har tid; att växla några ord med varandra är inte att tänka på.

Än har han inga planer på att gå i pension men han tvivlar på att fysiken håller fram till 65. Skuldrorna är igenmurade, känselbortfall i händerna av allt arbete ovanom huvudet tvingade honom till en månads sjukskrivning. Ryggen har också tagit stryk men Simpura bättrar på fysiken med att jogga och spela volleyboll.

– Det finns flera av våra killar på 50+ som är sjukskrivna och synnerligen osäkra om vad de ska göra framledes, inskjuter Parjanen.

Euro och cent går före

Fall, tramp på spikar och skärsår är de största riskerna på byggen. Mindre elstötar förekommer men några dödsfall p.g.a. ljusbågar eller allvarliga elstötar har Parjanen inte stött på i enheten.

De många entreprenörerna — de kan vara över hundra på ett bygge — gör det svårt att skapa en enhetlig arbetssäkerhetsmatta. Däremot råder det varken brist på stadganden eller bestämmelser. Och såväl Elektrikerförbundet och dess motpart på arbetsgivarsidan ser till att information ges.

– Däremot klickar det med ibruktagandet. Euro och cent går alltid före arbetarskyddet. Storföretag med standarder och image att värna om talar gärna varmt för arbetarskyddet men först då något verkligen görs har vi gjort framsteg, konstaterar Parjanen.

Han bedömer det som dödfött att tala för psykiskt arbetarskydd i byggnadsbranschen där arbetsolyckor sker dagligen. Det fysiska ska först rättas till, även om stressen säkert spelar in också här.

– Ett närmare samarbete El och Byggnads är något vi bör satsa mera på. Byggnads är storebror på våra arbetsplatser och det förbund som sitter på botemedlen.

INGEGERD EKSTRAND

– Det som vägde överlägset tyngt var psykosociala faktorer såsom inkongruensen mellan arbetskrav och tidspress. Långt mindre betydelse tillmättes det faktum att arbetsförmågan delvis gått förlorad, konstaterar forskaren.

Medelåldern bland de svarande var 44 år, de äldsta arbetade inom energibolagen. Hela 85 procent upplevde sitt arbete som varierande. Två av tre tyckte att arbetskraven och arbetstakten ökat. En av tre tyckte arbetsuppgifterna krävde tilläggsutbildning, lika många att det var svårt att sammanjämka jobb och familjeliv. De flesta hälsoproblem hade åldersgruppen 45—54 år.

Undersökningen om arbete, arbetsmiljö och arbetsförmåga i elbranschen gjordes på beställning av Elektrikerförbundet. Med finansiering bistod Arbetarskyddsfonden och Centralen för främjande av elsäkerheten.

Inte i pension om jobbet hade ändrats

Saloniemi betecknar strukturomvandlingen i elbranschen som okontrollerad. Inget vanns på att skära i hierarkin då alla beslut togs av arbetsgivarna ensidigt. På arbetstagarna ställs nya krav med de saknar möjlighet att påverka. Hälften av de svarande hade upplevt omstruktureringar på jobbet med ökad tidspress — och större pensionsbenägenhet — som följd.

– Också ett annat resultat hade varit möjligt, om man hört på vad människor vill. Det är inte någon idé att hålla folk som inte orkar kvar i jobbet men man kunde påverka själva arbetet. Fyrtio procent av pensionärerna sade sig ha kunnat stanna kvar i jobbet om själva jobbet ändrats. Vi ska akta oss för att tro att arbetet är en konstant, något oföränderligt, säger Saloniemi.

Hela 79 procent av samtliga svarande hade någon gång övervägt pension, av dem som fyllt 45 år hela 90 procent. Pensionsönskan var störst inom energi och husteknik där drygt hälften ofta tänkt på pension eller redan tagit steget ut.

Stöd och utbildning

På Elektrikerförbundet betecknar arbetsmiljöombudsman Eero Maanoja resultatet som något överraskande. Han hade trott att bristerna i den fysiska arbetsmiljön lyfts mera fram.

– Undersökningen gav klart besked. En betydande orsak till att folk vill gå i pension är det svaga stöd de får av förmännen. Arbetsledningens uppgifter har överflyttade på arbetsgrupperna, som saknar möjlighet att reglera arbetet. Det här faller inom arbetsgivarens revir men vi kan och ska lyfta fram frågan. Den allra främsta orsaken är dock tidspressen och här måste vi alla göra något. Brådskan och arbetskraven kan inte tillåtas gå i otakt, betonar Maanoja.

Något som kan åtgärdas är att se till att alla, också de något äldre elektriker som ofta hamnar i kläm, får fortbildning. Själva grundutbildningen anser Maanoja vara bra.

Tidspressen igen bottnar i att företagens strukturer har förändrats enormt. Ett konkret exempel utgör energibolagen som tidigare skötte allt: nätet byggdes och underhölls och el såldes till kunderna.

– I dag har verksamheterna skilts åt, nya helheter skapats. Energiverk har gått samman, konkurrensen skärpts och nätbyggarna tvingas konkurrera med varandra, det skapar tryck. Allt görs i marknadsekonomins namn. Den tros kunna sköta allt men så är det inte, varnar han.

INGEGERD EKSTRAND