Här i Fäboda i Jakobstad har brandmannen Pentti Kronqvist byggt upp en imponerande helhet. Tiotusentals människor vallfärdar till Nanoq varje år för att skapa sig en uppfattning av hur de arktiska folken levt och lever. Polarforskare som Nansen, Amundsen, André och många andra som gjort strapatsrika färder får här liv.

Fäboda, beläget invid havsbandet med tallskog, myrar, bergknallar och dyner, har betytt mycket för Pentti Kronqvist ända sedan han som treåring kom hit till sina fosterföräldrar från ett barnhem i Vasa. Härifrån skidade han till skolan men också över till Sverige, till Holmön utanför Umeå 1966.

– Min första långfärd på skidor. Det tog mig drygt tre dygn att avverka 110 km, övernattade gjorde jag i ett tält på isen.

Brandmannen gick ut i kylan

Pentti Kronqvist kan sägas vara elementens man. Som pensionerad brandmästare har han bokstavligen vistats i elden, som chef för dykarna har han dykt både i djupt vatten och under isen.

Kronqvist tvekade inte heller då polarentusiasten Christer Boucht tog kontakt 1971 utan följde med på en två veckors tur till västra Grönland. Där stötte han på Thuleeskimåerna, världens nordligaste fångstfolk och fick första gnistan till sitt museum.

– I sex byar lever 800 personer. Det är ödsliga, stora vidder med ett säreget ljus. Först drevs jag fram av äventyrslusten, för att få en skymt av vad som fanns bakom det ödsliga. Sedan blev jag fascinerad av folket som levde där och började samla, köpa föremål som berättar om deras vardag, berättar Kronqvist.

Att livet är hårt fick han själv pröva på två år senare. Tillsammans med Boucht tog Kronqvist sig över Baffin Island, de fick gå i 300 km då snön inte räckte för skidor. Ännu kämpigare var färden över isen från Europa till Amerika, från Grönland till Kanada. Öppet vatten på grund av strömmar, trots temperatur på minus 40 grader, fördubblade sträckan till 800 kilometer. Utrustningen tröt på slutet, problemen var stora men hjälpen kom fram i tid.

– Då tänkte jag att aldrig mer. Men man glömmer fort det svåra, säger han.

Och 1981 ledde han själv en norsk-finländsk expedition över den grönländska inlandsisen, expedition nummer 33 sedan Fridtjof Nansens 1888.

Nanoq tog form

Men resorna norröver tog inte slut. Kronqvist fascinerades av Thuleeskimåerna och återvände.

– Thuleeskimåerna lever i harmoni med naturen, de lever på och av säl. De äter köttet torkat, rått och kokt. De fångar också valrossar på upp till 2 000 kg, all fångst görs i lag. I medlet på mars beger de sig iväg med hundspann, berättar han.

Vintern är tio månader lång, polarnatten varar i fyra månader men el finns numera i alla byar. Sommaren med en temperatur på +4 grader infaller i augusti—september. I januari—februari är medeltemperaturen –39 och permafrosten sträcker sig 500 meter ned i marken, endast ett ytlager på 10 cm tinar upp. Ingen odling är möjlig, drivved är som guld då det ger material till verktyg.

År 1976 sökte Kronqvist skydd i ett litet torvhus i grönländska Itha. Termometern ute visade -54, vindstyrkan på 40 sekundmeter förvandlade kölden till –150 grader. Torvhuset, nedgrävt en meter i marken, hade en stomme av bräder, ett tak täckt med torv, jordgolv och stenbritsar och höll kylan borta.

Torvhuset har stått modell för Nanoq på 18 x 40 meter. Kronqvist gjorde grovskissen, så tog arkitekten och byggmästaren vid.

– Men utan skickliga talkoarbetare och sponsorpengar från staden Jakobstad, sparbanken Deposito och dåvarande Kymmene (nu UPM) hade vår lilla förening aldrig kunnat skapa ett museum, konstaterar Kronqvist.

Nanoq slog upp sina dörrar i juni 1991. Det omges av stugor och uthus, byggda av nötta träbitar. Som samlare debuterade han redan, 18 år gammal.

Nansens brev och Nordenskiölds visitkort

Nanoq inhyser idag 2 500 föremål — köpta, donerade och deponerade — plus Finlands största bibliotek om arktisk forskning. Det första besökaren möts av är en ung dam på modiga 400 kilo, en sjuårig isbjörn — nanoq på grönländska.

– Fångst, kultur, vardagsliv och kristendomen i Arktis är det vi visar upp, berättar Kronqvist och guidar oss kunnigt och entusiastiskt runt i de två våningarna. Religiösa skulpturer i täljsten och ben. Ett skulderblad från en valross har blivit pall med djurets ben som stomme. Nemetsdräkter från Sibirien, isbjörnens skinn som blivit byxor medan magen blivit trumma, grönländskt kvinnohantverk. Polarräv och -hare, pingvin och säl. Knivar, gevär…

I övre våningen möter oss forskningsresandes strapatser. Det äldsta föremålet är en kruka från John Phipps expedition till Spetsbergen 1773 — med var Horatio Nelson, 15, senare engelsk sjöhjälte. Nansens brev, Nordenskiölds visitkort och lappskor, farkosten Vegas kapten har fått bidra med en sherrykaraff.

– Det var vissa som skulle få äran, absolut inte sådana som amerikanske Pearys färgade betjänt, påpekar Kronqvist och tillägger att ättlingar till forntida äventyrare ännu finns i livet.

– Dem har jag stött på både på Grönland och i Milano, där jag för fyra år sedan träffade Umberot Nobiles dotter i samband med att Nanoq fick en utmärkelse. Nobile förde världens största luftfarkost till polartrakterna 1928

Också det bortglömda kriget i Arktis 1941-45, då tyskar och amerikaner stred här, får liv. Och under Koreakriget hade amerikanerna militärsjukhus på Grönland dit sårade flögs i hundratal.

– Den amerikanska basen förstörde på 1950-talet fångsten för 30 familjer i byn Umanak. De fick ingen ersättning, berättar Kronqvist och förevisar slutligen en iglo som hade sin givna plats då bostadsmässan hölls i Jakobstad.

Tiotusen besökare

I dag bjuder storföretagen i nejden liksom staden gärna sina gäster på ett exotiskt besök i Nanoq. Skolungdomar, forskare och turister hittar vägen hit, upp emot 10 000 totalt räknar man in varje år. Sommarens specialutställning, i samarbete med Arkticum i Rovaniemi, bjuder på masker från Grönland och Sibirien.

Det är inte allom förunnat att skapa sig ett eget museum. Pentti Kronqvists recept är samarbete, förtroende och envishet.

– Jag har fungerat som idékläckare och tydligen har min entusiasm gjort att folk trott på mig. Är det ett bra projekt så hittar du pengar. I dag är museet för litet, vi kunde t.ex. ha ett auditorium i berget. Men det får andra förverkliga, samlingarna är unika och museet tillfaller i tiden staden Jakobstad.

I september åker Pentti Kronqvist i väg till den nordligaste grönländska byn Siorapaluq med drygt 60 invånare. Den här gången tänker Pentti Kronqvist, 65, inte ägna sig åt större strapatser, nu återvänder han till de trakter han kommit att känna som sina, för att hälsa på de gamla vänner som ännu finns i livet.

– Det är tio år sedan sist och livet som fångstman är mycket riskabelt. Men en Thuleeskimå är inte rädd, understryker han.

Steget från de arktiska vidderna till de österbottniska vidderna är försvinnande kort. En bit bortom Nanoq ger den istänkta Bottenviken en försmak. Vidunderligt vackert och fridfullt.

I en stund som denna är det lätt att instämma med Ulf Lundell: Jag trivs bäst i öppna landskap.

INGEGERD EKSTRAND
Foto: ESA MELAMETSÄ