Det finns alltför många tomma ord i världen. Att folk pratar med varandra har förstås en stor social betydelse, i vissa sydländska kulturer är ordrikedomen själva livets essens. Men det är fråga om människors direkta möte, ord som konfronteras och skapar dynamik i rummet.

I nordliga nejder är det traditionellt tystnaden som härskar, människors relationer återspeglar i många avseenden ett landskap där mörker råder och det är långt mellan själarna. Skrämmande, säger någon. Men det handlar också om grundvillkor för all mänsklig existens.

Det finns en god tystnad som jag ofta trivs med. Man säger något när man har något viktigt eller angeläget på hjärtat, men man ska inte tvingas in i någon totalt andefattig konversation bara för att utfylla pauser.

Ord är nämligen viktiga, de betyder något. En självklarhet som tydligen måste upprepas gång på gång i dagens hysteriskt ljudfixerade värld. Vi matas med ett pladder och ett brus som skulle få tidigare generationer att drabbas av en svårartad huvudvärk. Och då tänker jag inte bara på etermediernas terror. Jag är en stor vän av radio, men jag vill lyssna på egna villkor. En till intet förpliktande ljudkuliss i allmänna kommunikationsmedel är ingen demokratisk rättighet utan ett intrång i den personliga integriteten. Om Teosto med sitt krav på upphovsrättsersättningar lyckas stänga av taxibilarnas radio har man verkligen gjort en insats till försvar för en äkta musikupplevelse.

Jag är alltså en ljudkverulant. Och värre blir det: min verkliga käpphäst är mobiltelefonen. Missförstå mig inte: mobilen är en fantastisk uppfinning som räddar liv och i många fall gör tillvaron en aning tryggare. Den är förvisso en nyttig apparat.

Men vad används den till? Rymden fylls av ett aldrig upphörande babbel, en uppsjö av mer eller mindre påhittiga signaler, ett flöde utan slut.

Häromdagen såg jag en man som bar på jättelika lådor under båda armarna. Ändå hade han på något mystiskt sätt lyckats klämma in mobilen i en vinkel mellan huvud och hals så att hela gestalten blev snedvriden. Det såg närmast groteskt ut. Och han talade i ett medan han stapplade fram med sin börda.

Åker jag spårvagn i Helsingfors sitter en kvinna framför mig och skriker i mobilen ut order till ett tonårsbarn. Bakom mig står en byggnadsentreprenör som har problem med betalningarna. Hans ilskna röst når en nivå som får mina trumhinnor att vibrera. Överallt förs man mot sin vilja in i en privat sfär som ingen utomstående borde beträda. Enstaka samtal kan väcka lyssnarens nyfikenhet; den totala mängden gör ett förlamande intryck.

Jag begriper inte hur ett annars så inbundet folk helt förändras så fort mobilen läggs till örat. Vilka intima ämnen som helst ventileras plötsligt öppet på världens scen. Kärleksjoller blir faktiskt väldigt pinsamt när det ges i direktsändning för publik. Men det verkligt skakande är att det mesta som sägs ändå är banaliteter: "jag sitter i spårvagnen, mycket folk, är hemma om tio minuter, det regnar, jo".

Jag är ingen vän av förbud. Men mobilmissbruket har faktiskt blivit något av ett mentalt miljöproblem. Vi behöver frizoner, som bara vi själva kan rita upp gränserna för. Min fromma förhoppning är att en insikt sakta växer fram: ord är lika viktiga som vatten och bröd.

När allt vi säger förvandlats till ett meningslöst fladder i vinden kan inte ens Nokia rädda oss.