Det finns män och kvinnor på vår jord. Ungefär lika många av bägge sorterna. Ett exempel på den förstnämnda sorten är Tony Halme. Ett exempel på den senare är Heidi Hautala.

Genom historien är det oftast män som har suttit på poster med makt och prestige. Och så är det fortfarande. Visst har det funnits undantag; drottningarna Elisabet I och Margareta I och några därtill. Men i stort är nog bilden ganska entydig.

En framgång är det i alla fall att man inte ser det i första hand som en könsfråga när man nu diskuterar om vem som skall bli ny statsminister. Fastän Jäätteenmäki utan tvekan hör till gruppen kvinnor. Och varför skulle det vara så konstigt med en kvinna på den posten, när till och med lokföraryrket håller på att öppnas för kvinnor.

Men om man i samhället är överens om att maktens könsfördelning är snäv, så måste man förstås göra någonting åt det. Ett sätt är att införa könskvoter. Det har man gjort på många håll i världen, också i Finland.

Könskvotering betyder helt enkelt att man har regler för hur stor del av medlemmarna i en nämnd eller styrelse måste representera det mindre representerade könet. Att jag uttrycker det så här krångligt beror på att det inte alltid gäller kvinnor. Det kan gälla män också. Men självfallet gäller det oftast kvinnor.

Det finns såvitt jag kan se två egentliga motiv bakom könskvoteringen. För det första vill man att varje människa vid födseln skall ha samma chans att nå de poster han eller hon vill senare i livet. Och om det finns mekanismer i samhället som hindrar kvinnorna, så bör man skapa balanserande motmekanismer.

För det andra menar man att kvinnorna besitter annorlunda kunskap och andra insikter än männen och därför är det viktigt att kvinnornas röst blir hörd i beslutsfattandet. Undersökningar visar att det verkligen är så — att kvinnorna tillför någonting viktigt i nämnder och styrelser. Kvoteringen tillför alltså oss alla någonting.

Svårare är det med det första argumentet. Det är ett liberalt och demokratiskt argument. Som mekanism fungerar kvoteringen troligen någorlunda väl när det gäller genomsnitt och medelvärden. Men i det enskilda fallet kan det fungera tvärtom. En mera meriterad man kan bli överkörd av en mindre meriterad kvinna bara för att kvoten måste fyllas. Och tvärtom förstås. I praktiken finns det många exempel.

Men eftersom det oomkullrunkeligt är så att det finns mekanismer som bromsar kvinnors karriärer, så bör det vara ett rimligt krav att man skapar motmekanismer. Därom behöver man inte gräla. Men är kvoteringen ett gott vapen? Och framför allt — det frågar jag mig som gammal feminist — kommer det vapnet att ha avsedd verkan också i framtiden?

Ser man på situationen i dagens skola och i den akademiska världen kan man dra den slutsatsen att andra mekanismer redan har börjat föra fram kvinnorna i samhället och att en kvotering i framtiden kommer att betyda ett skydd för de lägre utbildade och mindre meriterade männen mot de akademiskt utbildade och smarta kvinnorna. Då kommer allt oftare mera meriterade att bli överkörda av kvotpersoner — denna gång i första hand män.