Med flaggan på halvstång har den finlandssvenska pressen rapporterat om valutgången. Det svenska folkpartiet tappade tre mandat. Ve och fasa! Undergångens timme timar!

Ett ögonblick! Finlandssvenskarna lyckades faktiskt bli representerade i de flesta riksdagsgrupper. I förhållande till numerären är vi inte underrepresenterade. Av de större partierna är det bara centern som saknar svensk representation. Det är egentligen synd att de finlandssvenska bönderna inte lyckats göra en inbrytning i agrarpartiets led.

Folkpartiets mandatutdelning motsvarar gott det verkliga stöd partiet har. Att det i tidigare val lyckats tillskansa sig extra utdelning genom spektakulär kandidatnominering, typ Donner & Bremer, var inte någon grund att bygga framtida förväntningar på. Den mandatförlust som nu realiserades hade de facto skett redan tidigare.

Nu efter valet är den finlandssvenska intressebevakningen i mindre utsträckning än tidigare en enpartifråga. Den kan i högre grad bli en angelägenhet som sträcker sig över partigränserna. Detta givetvis under förutsättning att svenska riksdagsmän i andra partier än sfp ger saken prioritet. Och under förutsättning att sfp överger sitt trånga revirtänkande. Som första åtgärd kunde sfp upphöra med otyget att i riksdagen kalla sig svenska riksdagsgruppen.

Kollegan Arbetarbladet kastade i en ledare fram tanken att det allsvenska riksdagssamarbetet kunde återupplivas. Det är ett gott förslag. Vi väntar oss aktivitet i saken från de finlandssvenska socialdemokraternas sida. Från sfp-håll är sådana initiativ knappast att vänta.

Även i övrigt är nu läge för gamla Arbetarförbundet, numera FSD, att höja profilen. FSD:s politiska numerär har visserligen decimerats betänkligt, men det är trots allt hos dem ett alternativt politiskt nätverk finns i Svenskfinland. Och fördelen av att ingå i en stark politisk rörelse. Låt det synas och höras i ståhejet kring regeringsförhandlingarna.

Och låt oss välvilligt hoppas att sfp tas till nåder av regeringsbildaren. Kanske mannen med flaggan kunde nöja sig med att vara utan portfölj blott han får en taburett — ens en liten, liten pall.

HANS JERN