På cancerkliniken ser jag de radikalopererade
   storrökarna som drar sin tobak i smyg
genom kanylen som opererats in i luftstrupen.
Vår optimism saknar gränser.
Vi tror att vi blir friskare och starkare ju
   äldre och svagare vi blir.
I morgon skall jag förändra mitt liv i grunden
   tänker jag i dag.
Jag skall förverkliga mina drömmar, lägga av med mina
   laster och olater.
Jag skall bli skötsam, vänlig, skämtsam och tillgiven.
Jag skall äntligen skriva den stora romanen, börja
   vinterbada, magra tjugo kilo.
Jag skall bli vegetarian, nej vegan.
Jag skall springa tio kilometer varje dag.
Jas skall läsa alla de olästa böckerna som jag
   låtsas ha läst.
Jag skall betala mina parkeringsböter och sälja
   min underbara bil.
Nu till våren skall jag städa hela mitt hem, tvätta
   fönstren och dammsuga böckerna.
Jag skall använda bilbälte och skyddshjälm, jag
   skall bli nästan nykter.
Jag skall sluta upp att ha ångest, jag skall sova
   lugnt och gott hela natten.
Jag skall sluta drömma erotiska och sadistiska drömmar.
Jag kommer aldrig mera att onanera eller peta näsan.
Jag skall sätta mig in i alla de stora politiska
   frågorna och förlåta min flickvän
för allt hon påstår att hon inte har gjort.
Jag skall kort sagt bli en bättre mänska, om inte
   idag så i morgon.
Det kan jag lova fast med detsamma, om ni absolut
   kräver det.
Men hur kommer det att kännas sedan, att vara så god?
Kanske jag inte klarar av det, en aning måste jag nog
   ljuga och synda.
Under en övergångsperiod.
Förlåt på förhand. Nu sätter jag igång, fan
   nu ringer telefonen.
Ett ögonblick bara. Var var jag?

CLAES ANDERSSON