Miljöproblematiken har från tid till annan sysselsatt mina tankar ända sedan någon gång runt slutet av 1960-talet när jag började läsa tidningar och dessutom hörde om miljöproblemen i skolan tack vare den eminente biologiläraren Rolf Storbacka. Då handlade det bl.a. om DDT och om vatten- och luftföroreningar mm. Det har runnit mycket smutsvatten ut i åarna sen dess, men grundproblemen är kvar.

Miljöproblemen är sist och slutligen moraliska problem, inte så mycket tekniska eller ekonomiska. Det handlar om vad vi har, eller bör ha rätt till och vad vi inte har rätt att göra. Denna problematik försvåras av att det inte finns ett gemensamt intresse i kampen för en ren miljö. Detta är ju nästan självklart, eftersom föroreningarnas orsak oftast är att någon vinner på dem.

Ganska självklara grupper som kan ställas mot varandra är befolkningen i rika västländer mot befolkningen i före detta socialistländer eller mot befolkningen i fattiga länder. Dessutom har vi de rika i alla länder mot världens fattiga. Eller den klassiska ekofilosofiska motsatsen: människan mot övriga arter.

Men det finns ännu mera komplicerade motsatsförhållanden. Stadsbefolkning — industrikretsar — industriarbetare — landsbor — jordbrukare. Naturfolk — jordbrukarbefolkning — urbaniserad stadsbefolkning. Miljömedvetna politiskt aktiva — oupplysta soffliggare. Befolkningen i glest befolkade naturrika länder (Ryssland, Kanada eller Finland) — befolkningen i tättbefolkade länder. Yngre medborgare — äldre. Nutida befolkning — framtida generationer.

De enskilda intressenter som tjänar pengar på miljöförorening eller bristande miljösäkerhet har inte speciellt svårt att hitta mäktiga allierade i ett sådant virrvarr av motstridiga intressen. Däremot är det av samma orsak mycket svårt att hitta bred konsensus för starkt miljöskydd. Därför tenderar globala miljökonferenser att misslyckas oftare än de lyckas.

Ett är säkert: de här problemen kan knappast lösas av marknadsekonomin vilket vissa miljöekonomer tycks vilja hävda. Marknadsekonomin lyder ju bara vinstintressets benhårda lag och så länge som det är billigare att förorena än att rena kommer producenter och konsumenter att hitta ett gemensamt intresse i att förorena. Helt enkelt därför att priserna kan hållas nere och vinsterna uppe. Kontentan och sensmoralen: om vi vill ha en ren miljö måste vi nöja oss med mindre och dyrare produkter vilket är lättare sagt än gjort. (Hur många köper t.ex. konsekvent ekologiskt odlat?)

Det som gör det hela ännu svårare är att helheten är så förbaskat komplicerad att inte ens experterna är eniga om vad som egentligen är sant och om vad som borde göras. Ett exempel på detta är den förvirrande debatten om växthuseffektens och klimatförändringarnas vara eller inte vara eller om kärnkraftens miljövänlighet. Så fort någon uttalar sig är det genast någon annan som ropar "Tro honom inte"!

Var och en kan förstås alltid försöka göra något själv. Ett utmärkt exempel är att konsekvent försöka sortera skräp för återvinning vilket vår familj tillämpat i åratal.

Men inte heller det känns så motiverat eller roligt alla gånger. Det är kanske därför som det fungerar aningen trögt på samhällsnivå. Ett något (men bara litet) överdrivet och modifierat exempel lånat från tyske sociologen Ulrich Beck kanske kan illustrera vad jag menar.

Medan den enskilde miljökämpen omsorgsfullt bemödar sig om att sortera upp en använd tepåse i fem delar 1) pappersdelen (påsen och etiketten), 2) metalldelen (klämmarna som håller fast etiketten och påsen), 3) textildelen (snöret), 4) kompostdelen (teet) och 5) kompositmaterialdelen (påsen) så dumpar det stora oljebolaget en oljerigg, eller alternativt tappar ett fartyg ut mängder av olja eller en fabrik ut farliga kemikalier. Dessa saker görs alltså då helt och hållet med avsikt och mitt på ljusa dagen!

Proportionerna känns nog aningen hopplösa, men själva kämpar vi ändå vidare med skräpsorteringen.

I den gamle Luthers anda konstaterar jag helt enkelt: "Även om jag visste att världen skulle gå under i morgon skulle jag ändå plantera ett äppelträd".