Stig fram, Dick Hård från Lovisa. Allting är förlåtet.

Ja, jag syftar på den mystiske insändarskribenten som i Husis nyligen bröt en lans för verbalunderhållning i radion (i tidningspressen förekommer ju redan verbalunderhållning på både hög/låg nivå, i form av insändarskribenter som i sin tondöva omdömeslöshet spränger alla fördämningar)

"Radion kunde vara ett forum för finlandssvensk humor med sting" skrev Dicken som inte heller drog sig för att leverera en bredsida mot Stefans och Staffans "Fritt fram"-program. "Varför göra så tandlös humor att till och med löständerna tappats bort?" frågade sig Lovisa-kisen som noterade att finlandssvensk humor borde svida mera än Kamratpostens skämtsida.

Bra talat, men det finns bara ett men. Några dagar sedan uppdagades det att denna Dick Hård, Lovisa, överhuvudtaget inte existerar. Insändaren var ett skämt, vilket inte hindrar typen/typerna i fråga att slå huvudet på spiken.

Den finlandssvenska humorn ÄR en bristvara, inte bara i radion. Talande är att när man på tevesidan med buller och bång drog i gång världens första finlandssvenska "sitcom" — Falkensswärds möbler — var man tvungen att importera den kreativa "talangen" från Sverige (det hjälpte som bekant inte).

Man kan också fråga sig var den finlandssvenska motsvarigheten till finska Alivaltiosihteeri och Café Veijon Baari finns? Smart, högklassig, inspirerat galen Radio. Och då har vi inte sagt ett knyst om den vassa politiska satiren (som överhuvudtaget aldrig ingått i den finländska vapenarsenalen).

Pontus Dammert då, han är väl rolig? Visst, men eftersom det finns anledning att tro att det i Pontus fall snarare är fråga om ofrivillig humor så räknas det inte.

Okej, nu är det ju inte så att finlandssvenskarna av ohejdad vana skulle vara ett kroniskt o-roligt folkslag. Säg det torg där man inte slänger käft så det står härliga till eller den socken där man inte med jämna mellanrum bullar upp med en revy. Vad vi saknar är den p-r-o-f-e-s-s-i-o-n-e-l-l-a humorn.

Ett uppenbart problem på den punkten är förstås att Svenskfinland är så himla litet att man inte har råd med att gå omkring och vara rolig hela tiden. Ta t.ex. Stan Saanila. Det är svårt att hitta en roligare och smartare karl men dåligt skulle det ju gå ifall han sade upp sig från sitt dagsjobb för att vara rolig på heltid.

På tal om det har jag för mig att André Wickström — dyngrolig också han — nuförtiden gör ståuppkomik på heltid. Men talande är att när Wickström och Saanila ställde upp i en bejublad humorlandskamp mot vattusvenskarna — på Svenska Teatern i Helsingfors — lyste pressuppbådet med sin frånvaro.

Vilket får mig att fråga ifall det här med humor inte är riktigt rumsrent, äkta Kultur. Skriv ett diktverk som säljer i sisådär sjutton exemplar och du får mera exponering. Inte är det lätt. Att vara rolig.

Och så ska vi ju dessutom vara så förbaskat snälla med varandra. Det är mera kiva på det sättet. Tycker vissa.

Krister Uggeldahl

RADIO
"Alla tiders", musik och snack med Kjell Westö och Jojje Wallgren, Radio Vega lördagar/tisdagar
– Kanske saknar man något av Dialogen, Samtalet, men konceptet är suberbt: två killar med skägg på stubben stänger in sig i radiostudio och spisar favoritplattor så det står härliga till.

TV-FILM
"Filmstjärnan Elvis Presley", MTV3 söndagar
– Inte är de direkt bra, Elvis Aaron Presleys filmer, men här finns ändå en fräschör och oskuld som gör dem mera sympatiska än dagens B-filmsproduktion. Dessutom ska vi inte glömma det nostalgiska: många av oss växte upp med Kungen, en prins i filmens värld.