Metallindustrin utlokaliserar i rasande tempo arbetsplatser till länder med låga produktionskostnader. Tusentals arbetsplatser har försvunnit de senaste åren och antalet arbetslösa metallare har på några år ökat med 5000 för att idag vara uppe i 15000. Den finländska metallindustrin krymper här hemma men växer utomlands. Dels är det de baltiska länderna som ännu drar till sig arbetsplatser, bak hörnet lurar Ryssland med stor potential, men det största suget finns i Sydostasien.

– Det här är ett världsomspännande fenomen, konstaterar Metalls forskningschef Eero Hovi. – Det är inte mycket vi kan göra för att stävja utvecklingen. Det finns inga möjligheter att kostnadsmässigt konkurrera med låglöneländerna. Det vi kan och bör göra är däremot att satsa på de kvalificerade jobben, produktutvecklingen och utvecklandet av produktionsprocesserna.

Hovi ger här den finländska metallindustrin goda möjligheter. Den står trots allt välrustad att möta framtiden. Det verkliga hotet är att ägandet flyttar ut, att Finland blir en dotterbolagsekonomi med ägare vars främsta intresse är att göra snabba klipp och sedan försvinna.

– Vi behöver ordentliga finländska kapitalister med kraft och vilja till långsiktiga industriella satsningar. Också arbetarrörelsen mår bäst av att ha rejäla kapitalister som motpart. Det lönar sig inte för samhället att "skatta ut" kapitalisterna, menar han. Utan att för den skull backa upp arbetsgivarnas ständiga skattegnäll, som i huvudsak skall ses som intressepolitik.

Brytningsskede

Konjunkturmässigt håller det på att ljusna för metallindustrin. Efter några års kräftgång pekar kurvorna uppåt igen och uppgången väntas ta fart detta år. Uppgången kan visserligen dämpa arbetsplatsflykten från branschen, eller snarare påskynda uppkomsten av ersättande arbetsplatser, men själva fenomenet är inte konjunkturbaserat utan handlar om en mycket större omstrukturering.

– Vi befinner oss ett brytningsskede i världsekonomin. Det måste genomlevas, konstaterar Hovi. – Enkla arbetsuppgifter flyttas till länder med låga lönekostnader, med tiden också mer krävande.

Det här har pågått redan ganska länge — över tio år — och internationaliseringen fortsätter.

Globliseringen av ekonomin har tre dimensioner.

För det första sker en nyorganisering av produktionen på global nivå. Nya tillverkarländer kommer in i bilden och produktionen flyttas dit där den är förmånligast. Den andra dimensionen är informationsteknologin som ger gränslösa möjligheter att styra tillverkningen. Ett företag kan varhelst det är baserat styra tillverkningsprocesser världen över. Och det tredje är kapitalets fria rörelser. Kapital rör sig med ljusets hastighet runt globen, gör samtidigt räntevinster här, aktieklipp där och valutavinster på ett tredje ställe.

Det finns ingen möjlighet för industrin att ställa sig utanför systemet, menar Hovi. Tre av fyra finländska metallare jobbar för utländska kunder.

Ändå går inte Hovi med på att måla upp några katastrofbilder för finländska metallindustri. Han talar hellre om utmaningar och möjligheter. Arbetet förändras nog men det försvinner inte. Metall har i grunden bra infrastruktur. Grundutbildningen är bra och det finns förmåga att snabbt lära sig nya saker. Vi kan bygga upp mer krävande produktion i stället för den som försvinner.

– Kunnandet och innovationsförmågan blir kvar här. Det gäller att finna sin nisch, att göra rätta saker och produkter.

Sök en nisch

Han lyfter mobiltelefonen från bordet och säger att mojängen innehåller tiotals fjädrar i olika utföranden. Att specialisera sig på att utveckla och tillverka små stålfjädrar kan till exempel vara en utmärkt nisch.

– Det vimlar av potentiella möjligheter till nya produkter i alla branscher. Det gäller att komma på dem och bli bäst på det man väljer att göra; lyckas med att tillverka produkten till ett pris kunden är beredd att betala. Då har man tillväxtpotential.

– Och visst finns det områden där Finland fortfarande har en stark ställning på världsmarknaden, där man besitter ett avancerat kunnande. Sådana är till exempel kran- och hisstillverkning, tillverkning av pappersmaskiner och byggande av lyxkryssare. Och så Nokia förstås. För även om tillverkningen till stor del redan har flyttats till andra länder är det här kunskapsbasen finns — lagrad i mänskliga hjärnor. Det är här i Finland det viktigaste utvecklings- och planeringsarbetet görs.

Att produktionen blir mer kvalificerad betyder ändå inte att metallarna kan vänta sig att bli högavlönade i framtiden. Globalt sett är pressen på att utjämna skillnaderna i lönekostnader hård, vilket inte talar för högre reallöner åt finländska metallarbetare.

– Metall har gjort ett medvetet linjeval när vi valt att prioritera sysselsättningen framom reallöneökning. Det är givetvis möjligt för de styrande organen att göra en omvärdering på den punkten, säger Hovi. Men han rekommenderar inte en sådan.

Potential finns

För enskilda metallarbetare som vill stanna i branschen gäller det att satsa på utbildning, förkovra sitt kunnande och vara beredd på förändringar. Är man inte beredd att hänga med i den svängen kan ett branschbyte bli nödvändigt.

Hovi poängterar att också om vi har en rad storföretag som idag upplever problem, drar ner på verksamheten och minskar personal är det i de flesta fall företag som är sunda i basen och har framtidspotential. Man kan visserligen aldrig helt utesluta risken för företagskrascher, men något storföretag som verkligen skulle vara i riskzonen ser han inte.

Arbetsgivarnas farhågor om hotande brist på arbetskraft lönar det sig att ta med en nypa salt. Om vi räknar med att varannan arbetsplats som blir ledig de närmaste åren skall fyllas betyder det att vi behöver utbilda 3000 metallarbetare varje år. Nu spottar yrkesskolorna årligen ut 2000 metallare. Så ett visst manko finns. Yrkesskolornas metallinjer är inte tillräckligt populära. Det är ett imageproblem som inte direkt underlättas av att företagen hemfaller till massuppsägning av personal.

HANS JERN