Dagens varvsarbetare i Raumo kör inte omkring i en Lada som han gjorde för något decennium sedan. Han har bytt ut sin fabriksbostad utan bekvämligheter mot en ägobostad och med god tur firar han fritiden i en egen liten röd stuga. Finns det alls någonting kvar av den radikala andan på 1960- och 70-talen? Talar man om borgarna i bittra tongångar såsom förr?

Fyra järnnävar från Raumo slog sig ner ett slag för att grunna över den förändrade tidsandan. De representerade två generationer. Metall 66:s ordförande Ahti Santaharju, 58 och huvudförtroendemannen vid Aker Finnyards Gunnar Veijalainen, 62, minns väl hur det var i slutet av 60-talet.

– Finland hade vänstermajoritet i riksdagen och de stora årskullarna fikade efter makten.

Den yngre generationen vid bordet representeras av Tommi Aapakari, 31 som är ordförande för Metalls ungdomsdistrikt och Turo Hannula, 25 som är på läroavtal för att bli varvsarbetare.

Har de fyra männen ett gemensamt språk?

Santaharju började vid varvet år 1967. För en som hade vuxit upp på landet var kastindelningen tydlig.

– Visst hörde borgarnas och arbetarnas ungar till helt skilda läger. Bitterheten vaknade av att borgarna hade möjligheter till ett bättre liv, vår ställning i samhället var inte den samma.

– När jag började jobba här på fabriken fanns den här tudelningen kvar. Egentligen har den största förändringen inträtt först under de senaste tio åren.

För den yngre generationen känns det främmande att använda ordet borgare.

– Vi talar nog hellre om herrar eller bossar, menar Aapakari.

Han tycker att det bland de unga också har gått inflation i ordet kamrat. Man kunde då hellre tala om facklig broder eller syster.

Borgare var svordom

När Veijalainen kom till varvet 1972 odlade man ännu allmänt ordet "borgare" som svordom. Han menar att det är självklart om man ser det historiskt: tidsmässigt låg ännu inbördeskriget mycket nära.

– Inte vet jag vem det är som har blivit klokare med åren, men vi talar inte på samma sätt längre. Men visst minns jag också den tiden då det inte fanns något socialskydd. Kanske det är mer naturligt att tala bittert om herrarna.

– När vi jobbade på ackord var det ofta strejker och borgaren var en person som mest nämndes i brandtalen.

Veijalainen tror att man började lämna skällsordet "borgare" då borgare och arbetare satt i samma regering.

– På sjuttiotalet hade det varit otänkbart.

Arbetarrörelsens ättlingar är utbildat folk idag och klasserna närmare varandra, påminner Santaharju.

Vad betyder ordet borgare för 25-åringen Turo Hannula som är en av de yngsta på varvet?

– En borgare är en rik och bortskämd unge, svarar han snabbt.

– Ibland känns det som om de unga inte förstod vem som är borgare och vem som är arbetare, fnyser Veijalainen.

Ladan är borta, än ideologin då?

Ännu på 1980-talet var varvets parkeringsplats full av Lador och andra östbilar. Förutom ideologin handlade det om östhandeln, menar Veijalainen.

– Vi tänkte att om vi arbetare köper bilar så köper ryssarna fartyg.

När östhandeln upphörde och arbetarnas egen ekonomi blev bättre i slutet av 1980-talet började arbetarna ha bilar från väst.

Santaharju har idag en Nissan Almera och Veijalainen en Opel. Aapakari har en Toyota Carina som är nästan 400 000 km medkörd men han planerar att köpa ny bil i Tyskland nästa månad. Hannula har inte skaffat egen bil ännu och tänker inte ens göra det.

– Man reder sig bra med cykel i Raumo, kvitterar han.

Så var det också en bekant syn för några årtionden sedan: när fabriksvisslan ljöd sin signal att arbetsdagen var förbi hoppade en hel division varvsarbetare på sina cyklar.

Av de intervjuade bor alla i antingen hög- eller radhus. Veijalainen och Santaharju säger att de dessutom äger varsin stuga. Den yngre generationen har inte kommit så långt än. Det har varit tillräckligt svårt att få ihop till egen lägenhet.

– Det gick fem år innan jag vågade satsa på att köpa egen lägenhet, avslöjar Aapakari. Han har korttidskontrakt. Permitteringslappen ligger troligtvis i näven igen den här månaden.

– Jag har ställt in mig på att det finns andra jobb än varvsarbetet om jobbet tar slut här. Inte tar jobben slut i världen.

Höj fackets fana

Aapakari berättar att man bland distriktets unga har oroat sig över de ökade klasskillnaderna. Man är rädd för dem som kommer annanstans ifrån, från Estland och Ryssland, och för att folket delas itu mellan dem som tjänar mycket och dem som har låga inkomster.

– Vi har talat om att vi kanske borde kliva i stövlarna från 70-talet och göra något radikalt. FFC:s politik är alltför moderat. Nog borde fackets fana vaja lika högt som på 80-talet. Då skulle också de unga bli intresserade av verksamheten, funderar Aapakari.

– Vi talar aldrig politik i vårt gäng, det är ishockey för hela slanten, inflikar Hannula.

Santaharju minns att ishockeyn var ett borgarintresse i 60- och 70-talets Raumo. Inte gick vanligt folk för att se på ishockey.

Partipolitik kommer i andra hand för de unga, menar Aapakari. Den fackliga verksamheten borde utgå från medlemmarna. De unga skräms bort om man matar dem med politik när det kommer med i förbundet. Också de politiska konflikterna inom förbundet känns främmande. Santahaju intygar ändå att man drar mycket mer åt samma håll i facket nu än tidigare.

Veijalainen blir upprörd när han tänker på hur mycket facket har kämpat för att de som jobbar i branschen ska ha en bra lön, goda arbetsförhållanden och sociala förmåner.

– Jag blir så in i helvete arg på fripassagerarna, säger han och hänvisar till den privata arbetslöshetskassan.

VIRPI ADAMSSON