Är man stor och förståndig så vet man att blommor måste plockas med långa skaft så att stjälkarna når ner i äggkoppen eller snapsglaset som tjänstgör som vas. (Det dyrbaraste jag ärvde efter salig mormor var den pyttelilla tussilagovasen av blått slipat glas.) Det där med långa skaft var viktigt, det var bara bygatans småungar som plockade med för korta skaft…

En bukett skulle mamma ha, kanske två. Stolt kunde man sedan sitta vid middagsbordet, beundra härligheten och förnöjsamt tänka: "Jo, jo. Snäll, det är jag minsann!" När mamma fått sina buketter så var det tant Esters tur. Tro inte att det var något slumpmässigt eller spontant över det hela — nej, Bergvägens tussilagoplockare var målinriktade och envisa. Tant Ester bodde ensam, längst bort i radhuslängan, hon hade inga egna barn. Beroende på humör och dagsform tjuvringde vi eller plockade vi tussilago åt henne. Hon var oftast vänlig mot oss, även om det kunde anas en viss trötthet och resignation när dagens åttonde bukett sträcktes fram mot henne i en skitig näve och en förväntansfull uppsyn. Hon höll ändå alltid fram bjudskålen med Mariannekarameller som ständigt stod på hallbyrån.

Det var nämligen lönen för mödan och de bultande fingertopparna. Mariannekarameller! För det mesta gick vi till tant Ester bara en gång om dagen under tussilagohögsäsongen, men ibland när vi var riktigt godissugna så kunde det nog bli flera.

Tänk att ännu i mitten av sjuttiotalet kunde bygatans ungar skövla landsvägsdikena på blommor bara för en liten rödvitrandig karamells skull! Jag hoppas innerligen att utvecklingen inte går dithän att man måste muta ungarna med datorspel och videofilmer för att få sig en bukett till köksbordet…

Hemma hos oss tarvas det åtminstone ännu inga mutor, kanske är det här med blomplockning genetiskt betingat. Årets första snödroppar och krokusar är redan inhåvade av mina små juveler, direkt ur rabatten!

Till morsdag för många år sedan kom min förstfödda in med en hel näve röda tulpaner utan skaft (!) från mormors rabatter. "Nämen vad har du gjort! Inte får du plocka alla mormors röda tulpaner!" Efter tio minuter står där åter en lycksalig unge i dörren med famnen full av skaftlösa gula tulpaner! Inte kan man bli arg. Det kommer ju nya nästa år.

Kanske någon tycker att det här med blomplockning är larvigt och banalt. Ånej. Det är en samhällsomstörtande handling att plocka vårens första lysande utropstecken vid vägkanterna! Ut och plocka med er alla i hela landet, det räcker och blir över! Gammal som ung. Karlar och kvinnfolk. Det finns så många som blir så innerligt glada och tänk er synen! Dikesrenar som kryllar av folk med bultande fingertoppar och rosiga kinder. Det är aldrig för sent att ha en lycklig barndom. Tussilago i mig — tussilago i dig.