Det bevisar Tim Burton i bioaktuella Big Fish (Den största firren, fritt översatt). Här har vi den nu vuxna sonen (Billy Crudyp) som en gång för alla tröttnat på sin pappas skrönor, huvudlösa i all sin fantasirikedom.

När farsgubben (den alltid lika sympatiska Albert Finney) nu ligger på sin dödsbädd gör sonen ett sista försök att få honom att lägga av med diktandet, att äntligen avslöja sitt riktiga jag. Men se gubisen fortsätter att dra sina "fiskehistorier". Och till sist fattar också sonen galoppen: verkligheten tar sällan skada av en go' juttu eller två.

Vilket för oss till Åke Lindmans finlandssvenska krigsfilm, JR-61-rullen "Framom främsta linjen". I artikel efter artikel har filmmakarna — uppbackade av dramats hjälte, den till synes outtröttliga Harry Järv (porträtterad av Tobias Zilliacus) — poängterat att man är ute efter att skildra sanningen och sanningen endast.

Och det är ju helt förståeligt; när man nu äntligen kommit till skott så varför vanhedra veteranernas minne med allehanda fiskehistorier från slagfältet? Verkligheten är skoningslös nog, liksom.

Just det, ja. Men när filmmakarna i samma andetag anonnserar att det här inte är fråga om någon "Hollywood"-film är man ute på sju famnars vatten. Inte bara har Hollywood utomordentligt stolta traditioner på det här området, den i drömfabriken förankrade dramaturgin har rott mången film i hamn.

På den punkten kanske också "Framom främsta linjen" hade förtjänat en dramaturgisk ansiktslyftning, eller lite "ljug" om man så vill. Att Harry Järvs mannar inte söp, svor och spelade kort behöver ju inte nödvändigtvis betyda att också filmens mannar ska låt bli att ta ut svängarna.

Vad jag försöker säga är att den absoluta sanningen inte nödvändigtvis är den bästa — eller ens mest allmängiltiga —sanningen. Filmens tämligen anspråkslösa publikframgångar på finskt håll skulle tyda på att Verkligheten inte riktigt räckt till — att den borde ha spetsats lite grann.

Och då syftar jag inte nödvändigtvis på de dokumentära, något slarvigt insprängda Järv idag-sekvenserna. Ytterligare en randanmärkning om det tillåts: det faktum att kriget är ett kollektivt projekt bör inte hindra filmmakarna från att lyfta fram individerna, de stora karaktärerna. I film är de trots allt Träden — till skillnad från träden — som gör skogen.

Därmed inte sagt Lindman & Co. inte skulle ha åstadkommit en gripande och sevärd film, en krigsskildring som uppfriskande nog inte har mycket till övers för det sedvanliga patoset.

Patrulluppdragen är sannerligen dramatiska tillställningar och striderna vid Tienhaara hör tammetusan till de starkaste som skildrats på inhemsk film.

Man ur huse bara, precis som man gjort i Österbotten och i Åboland där filmen på många orter putsat publikrekorden. Efter filmen tycker jag att vi slår en signal till farfar/farsan, bullar upp med en flaska konjak (min egen farfar föredrog Jaloviina) och uppsöker skyttegravarna en sista gång.

Bättre sent än aldrig.

Krister Uggeldahl