Kommunikationsläraren Marjo Nurmi vid Metallinstitutet Murikka önskar att vuxenspecialpedagogik blir ett begrepp inom det livslånga lärandet. Speciellt bland dem som studerar inom ramen för Kunskapslyftet finns ett stort behov av specialundervisning. FFC-rörelsens institut (Murikka, Kiljava, Siikaranta och KAT) deltar i ett projekt, som finansieras av bl.a. utbildningsstyrelsen, där man utvecklar och skapar modeller för en vuxenpedagogik och didaktik som beaktar särsvårigheter bland de studerande. Dessutom utvecklar man också institutens undervisningsmetoder.

Nurmi, som koordinerar projektet, konstaterar att det bland FFC:s medlemmar förekommer mera läs- och skrivsvårigheter än bland befolkningen i genomsnitt.

– Människor som hade inlärningssvårigheter under skoltiden har sökt sig till områden där de tror att de klarar sig undan med mindre läsande, skrivande och teoretiska studier.

Nurmi påminner om att problemen inte försvinner i vuxen ålder, utan istället slår till på andra sätt. Arbetslivet har förändrats. Förmågan att läsa och uttrycka sig skriftligt har blivit en självskriven del av yrkesfärdigheterna. En svetsare klarar sig inte längre med bara svetsarfärdigheter.

Nurmi upptäckte problemet då hon funderade över varför kunskaperna inte alltid gick hem, fastän målgruppen bestod av intelligenta och aktiva människor. Då kom det fram att överraskande många hade någon form av svårigheter att läsa och skriva. Utmaningen nu, är att göra undervisningen mer individuell, och Nurmi menar att fackinstituten har goda möjligheter till detta.

– På 1990-talet var det ganska tyst om vuxna människors inlärningssvårigheter, och inte talade man heller om specialpedagogik för vuxna. Några lärare vid vuxenutbildningsinstituten uppmärksammade problematiken och FFC:s utbildningsutskott förstod hur viktig den här frågan är. Projektet fick sedan vind i seglen i och med utbildningsstyrelsens finansiering.

Rykte som dum och lat

För Marjo Nurmi handlar det om demokrati. Ett faktum är att de som lider av inlärningssvårigheter helst drar sig undan och ställer sig utanför ett aktivt medborgarskap. Många har redan i skolan fått stämpeln som dum och lat. Känslan av mindervärde får tom. dem själva att tro att de är obegåvade. De är vana vid att förnedras. För mången blir det då en lättnad att få veta att problemen beror på dyslexi, och det är något helt annat än att vara korkad!

Instituten når bara toppen av isberget, dem som ännu har kvar modet och styrkan att våga studera.

Fackinstitutens kurser samlar ofta de människor som är aktivast. Många av dem har blivit skickliga talare och de kan uttrycka sig väl. De frågar mycket och samlar upp kunskaperna muntligt. Många har dessutom ett ypperligt minne. Det kan kompensera svårigheterna att läsa och skriva, menar Nurmi. För många studerande går det lätt att förklara saker muntligt, men att få ner det till pappers är förknippat med stort obehag och rädsla att skriva fel.

– Fackinstituten har gjort en preliminär beräkning, enligt vilken cirka en tredjedel borde få en exakt diagnos. Samma resultat har man kommit till när man har undersökt metallstuderande vid vuxenutbildningscentralen i Tammerfors. Siffrorna är hur som helst så höga att de fackliga läroanstalterna måste förnya sina undervisningsmetoder och vika plats för specialundervisning i vuxenutbildningen.

– Om en tredjedel av dem som studerar vid ett fackinstitut har någon grad av dyslexi kan man anta att problemet är ännu mer utbrett inom målgruppen för Kunskapslyftet. Många har ju just pga. sina inlärningssvårigheter lämnat skolan på hälft eller vid ett minimum. Problemet har givetvis inte försvunnit med tiden. Det kan tom. ha vuxit sig till ett häftigt motstånd mot allt som har med utbildning att göra, konstaterar kommunikationsläraren Marjo Nurmi vid Murikka-institutet.

AINO PIETARINEN 

  Dyslexi beror på en avvikelse i hjärnans funktion som skapar svårigheter att läsa, stava rätt, skriva. Dyslexi är ett samlande begrepp för inlärningssvårigheter.

Dyslexi är en medfödd svårighet att lära sig läsa och skriva. Dyslexi kan förekomma enskilt eller tillsammans med andra inlärningssvårigheter.

Ordblind och dyslektiker är m.a.o. samma sak. I vardagslag talar man ofta om läs- och skrivsvårigheter om problemen är lindriga, och om dyslexi när problemen är större. Dyslexi förekommer emellertid i olika grad.

Dyslexi handlar inte om låg intelligens, dålig undervisning, sociala problem, dålig motivation eller liknande, utan om ett annat sätt att gestalta och projicera information.

Cirka 2–5 procent av skolbarnen lider av svår dyslexi. Lindrig dyslexi har 20 procent och 5–15 % medelsvår dyslexi.

Av skolbarnen får ungefär var femte eller sjätte specialundervisning på deltid.

Åren 1987–88 hade 4–5 % av alla elever talsvårigheter och 7 procent lässvårigheter. Nästan tre fjärdedelar av dem var pojkar.

Svårigheterna är ytterst vanliga, var fjärde eller var femte finländare har någon grad av inlärningssvårighet. Om alla undersöktes skulle 6 procent av medborgarna få diagnosen dyslexi.

Inge Bäckman-Nygård är dyslektiker men inne på sin tredje yrkesutbildning:

  – Man blir skicklig på problemlösning, konstaterar Inge Bäckman-Nygård. – Man kommer på egna sätt att ta till sig information då man inte kan läsa lika snabbt som alla andra runt om.

  – När jag gick i skolan så visste man absolut ingenting om de här sakerna. Med andra ord var jag lat och dum … och med åren började t.o.m. jag själv tro att jag hade fel i huvudet, skrattar Mauri Kekkonen, som i elva år har varit arbetarskyddsfullmäktige på heltid i Esbo stad för KAT. I samma andetag tillägger han ändå att det nog inte alltid har varit så lustigt.

– Ofta har jag fått brått på wc, då jag har ställts inför tvånget att gå upp för att skriva mina idéer på tavlan. Det är lättare att fly, än att illa fäkta och tvingas medge att man är rädd att skriva fel. Varför kan man inte få framföra sina idéer muntligt? Den som har läs- och skrivsvårigheter är van vid förnedring. Det känns inte hemskt lustigt när någon vitsar om ens svårigheter när man har skrivit fel.

– Under min tid som fackligt aktiv var nog det allra värsta att fungera som föreningens sekreterare. Då skrev man på maskin och korrekturbandet var i flitig användning. Datorernas textbehandlings- och rättstavningsprogram har minskat stressen betydligt, men alltid undgår de att upptäcka något litet fel.

– Jag har lyckats slippa många sekreteraruppdrag genom att förklara att jag har så dålig handstil. Men visst har det hänt att sådant som jag måste lära mig får jag skriva rent på maskin på kvällen. Då får man ju samtidigt repetera. Dessutom har jag gott minne.

I arbetet som arbetarskyddsfullmäktig är det många saker man måste ta reda på och läsa både avtal och lagar.

– Det går långsamt att läsa. I allmänhet tar jag pappren med hem, läser en kort snutt och frågar mig om jag har förstått det jag har läst. Med små bitar åt gången blir det lättare att gestalta helheterna. Dessutom har jag utvecklat en egen teknik för granskningsrapporter och betänkanden. Nuförtiden skriver jag i allmänhet ner fakta kort med franska streck, på det sättet blir felen färre.

Mest plågsamt är det att tvingas göra en verksamhetsberättelse eller ett betänkande som brådskar. Då hopar sig problemen.

Kekkonen konstaterar att facket är en gigantisk papperskvarn i dagens läge.

– Är det alls så viktigt med all denna information? Man kunde ju ta lite hänsyn till dem som ska läsa alla pappren. Ofta är texterna sådana labyrinter att man har svårt att hitta rätt.

Mauri Kekkonen ger inte tappt fastän han har svårt att både läsa och skriva. Han har gått Kiljavas långa kurs för förtroendevalda och tagit en approbatur i sociologi vid öppna universitetet.

AINO PIETARINEN