Den solidariska lönepolitiken har ändå råkat i motvind de senaste åren, och trycken på att frångå solidariteten har blivit allt hårdare. I den inkomstpolitiska helhetsuppgörelsen, som trädde i kraft i februari, finns det solidariska elementet kvar, men naggat i kanterna.

Chefen för de svenska löntagarnas ekonomiska forskningsanstalt FIEF, pol.dr Juhana Vartiainen säger att den solidariska lönepolitiken är den finländska avtalsmodellens svaghet, fastän "Finlands modell" enligt honom fungerar väl när global konkurrens råder. Vartiainen menar att en solidarisk lönepolitik gör det svårare att sysselsätta folk i arbeten med låg produktivitet och upprätthåller arbetsgivarnas misstro mot hela avtalssystemet. Vartiainen säger dessutom att socialskydd, inkomstöverföringar och beskattning är effektivare medel för att jämna ut inkomstskillnader.

Vartiainen säger att företagen borde ha friare händer att avtala om löner. Fackets uppgift vid företagsbaserade löneavtal skulle vara att förhandla fram moderata allmänna förhöjningar, nivån på den minsta löneförhöjningen och att komma överens om förhandlingarnas spelregler.

Bär solidariteten?

FFC:s kongress om drygt ett år ska dra upp organisationens riktlinjer till början av 2010. Ett tema blir säkert avtalspolitikens utmaningar och den solidariska lönepolitikens framtid.

Vad tycker du? Är det skäl att slopa den solidariska lönepolitiken eller bär solidariteten också i framtiden?