Anna-Lisa Sahlström

Numera är det inte lika enkelt att verka bakom. Utvecklingen har gett oss massor av tv-kanaler. Det måste vara omöjligt att hinna följa med alla hemma-hosor, dokusåpor, pratshower, utslagningsprogram och annat trendigt, som energiskt tv-tittande upprörda kolumnister för det mesta finner ytliga, löjliga, dumma och förnedrande. Eller glassiga.

Det skall vara så ännu i år, enligt språkmodet: glassigt. Precis. Just. Och yes.

De upprörda kolumnisternas indignation är ordrik och omfattande och väcker dum fråga nummer ett: Varför ser de programmen, varför hela detta mödosamma ordflöde för att förklara att det är ytligt, löjligt, dumt, förnedrande.

Finns det inte avstängningsknappar också på de mest invecklade tv-apparater?

Varför detta uttråkande självplågeri framför teven?

Reklamaffischer på stan kan vara lika irriterande oundvikliga, som julmusikskval i varuhus, och det evinnerliga mobilpladdrandet i tåg och bussar, men tillsvidare finns väl inget tevetittartvång i hemmen.

Så varför?

För att man måste hänga med? För att det krävs i snacket, i debatten?

Dum fråga nummer två: Vilka är det som uppehåller den debatten?

Det är lite likadant med kändisars kärleksaffärer. Kolumnister fyller spalt upp och spalt ner med ord om hur fullständigt oberörda och i grunden ointresserade de är av huruvida A prasslat med B eller C lämnar D.

Skvaller är bra, det är ett människosätt att visa att man bryr sig om varandra, men dessa samtidens dagstidningskolumner, där skribenter tvångsmatar läsare med hur de långleds av alltihop och hur trist, ytligt, löjligt, dumt, förnedrande — och glassigt — det är, leder fram till dum fråga nummer tre: Varför skriver de?

Varför ondgöra sig över att man inte kan undgå att ta del av Esmeralda Josefinas vanor och olater?

Måste allting torgföras, jag är fullständigt ointresserad och vill inte veta, skrev en uttråkad kolumnist, som förespråkade Esmeraldajosefinors rätt till privatliv, en rätt som dock gäller först efter det att kolumnisten själv rotat i detta privatliv och därigenom givit Esmeralda Josefinas vanor och olater ytterligare spridning, hur långtråkigt och uttröttande det än är.

Är självplågeri mode eller handlar det om något annat?

Handlar det om att de uttråkade, upprörda skribenterna egentligen kittlas, roas och stimuleras av skvallret, men inte riktigt täcks tala om det, för tänk om det kunde verka ofint, kanske rentav påfluget?

Nå, man kan låta bli att läsa. Tidningar kan vikas ihop och läggas undan, föras till återvinning eller användas som tände eller skydd mot nordanvinden.

Man kan låta bli att läsa tidningar.

Det är inte bara den samtida ymnigheten uttråkade kolumnister, som gör en tveksam inför en och annan dagstidning: allt oftare får man veta, att vill man veta mera, så skall man lägga undan tidningen och söka sig till angiven webbsida.

Lite märkligt är det förstås om tidningar blir till för att inte läsas.