Mikael Forss

När jag gick i gymnasiet läste vi om den engelske nationalekonomen Thomas Robert Malthus (1766–1834) och hans berömda, eller snarare beryktade befolkningslära. Idén var ju som bekant i lite förenklad form den, att odlingsbar jordareal inte kunde ökas lika snabbt som befolkningen ökade. Detta antog alltså Malthus och bestyrkte sitt antagande med hjälp av matematik. Under detta antagande skulle då mänskligheten med det snaraste råka ut för en förödande befolkningskatastrof.

Malthus visade sig ha fel, eftersom han inte kunde förutse den oerhört snabba produktivitetsutveckling som jordbruket skulle komma att genomgå under senare delen av 1800-talet och som faktiskt ställvis pågår ännu.

Jag fann trots allt detta med Malthus intressant just för att det hade en koppling till matematiken som var ett av mina starkare ämnen. Föga anade jag då, att jag rent av skulle välja nationalekonomi som huvudämne i mina studier, för jag hade tänkt bli jurist. Men det ville inte "ödet".

Malthus hade fel, ja, men inte helt fel, inte mera fel än att han upplevde en renässans under senare hälften av nittonhundratalet, i det skedet blev hans lära emellertid starkt kopplad till miljötänkandet och omformad därefter. Insikten om att jorden faktiskt har begränsade resurser och den därav följande gröna och grönröda vågen kan i mångt och mycket sägas vara nymalthusiansk.

I nymalthusianismens fotspår vandrade även jag och min familj efter olika långa uppehåll i urbana orter upp till hemtrakterna i Österbotten och den rena landsbygden.

Där hade vi tänkt gräva ner våra rötter och stanna. Men "ödet" ville igen annorlunda och vi kom några år senare att slå oss ner i semiurbana Karis, där jag blev långpendlare och min hustru lärare. Ytterligare en ödets nyck: I yngre år var jag forskare, och det mest föraktliga jobb som skulle kunna tänkas drabba en var byråkratens. Nu arbetar jag till stor del med så kallade "administrativa uppgifter", dvs. byråkrati, och trivs riktigt bra med det.

Det område som jag inte ens i min vildaste fantasi hade kunnat tänka mig att börja syssla med var medicin. Och hoppsan, sitter inte detta "öde" där igen och styr och ställer. Eller kanske är det nornorna, Urd, Skuld och Verdandi, vi har att skylla, de som enligt Eddan väver ödets trådar. Bakslugt tråcklar de ihop nationalekonomins trådar med medicinens så, att jag nuförtiden blir tvungen att yttra mig mera om läkemedel och vård än om nationalekonomi. Slutligen ska det sägas att inte heller de lagklokas arbete numera är mig helt främmande.

Ödet har vävt samman dessa intressetrådar och nyckeln heter sjukförsäkring, som för tillfället utgör ledtemat i mitt kontor som ligger i urbana Helsingfors. I försäkringstänkandet vävs faktiskt samhällsvetenskap, medicin, matematik och juridik samman till ett intressant och fascinerande färgrikt mönster som fängslar även om det ingår grå stänk av byråkrati. Så märkligt vävas ödets trådar.