Vid fusionen år 2000 slogs Handelsbranschens fackförbund, Hotell- och Restaurangpersonalens Förbund, Fastighetsarbetarförbundet samt Tekniska och Specialbranschernas Förbund (Tekeri) ihop. Handels hade i mitten av 1980-talet bildats i en fusion över centralorganisationsgränsen mellan Affärsarbetarförbundet, Affärsanställdas förbund och Handels- och industritjänstemannaförbundet.

Lokal förankring viktig

Längst ute på Hangöudd har fackavdelningen vid julpyntföretaget Koristevienti (Tekeri) efter många diskussioner slagit ihop sina påsar med det lokala restaurangfacket. Fastighetsanställda har en fackavdelning i Karis medan handelsanställda har en fackavdelning för hela sydspetsen, dvs. de tvåspråkiga kommunerna från Kyrkslätt till Hangö.

Koristevientis huvudförtroendeman Tarja Karenius är sekreterare för PAM Hankoon osasto. Ordförande i Hangöavdelningen, som nu har ca 150 medlemmar, är Ann-Christin Rehn.

Tarjas fasta övertygelse är att fackavdelningen behöver en tydlig lokal förankring. I vidsträckta regionalt baserade avdelningar försvinner kontakten mellan medlemmarna.

– Det finns många handelsanställda i Hangö som aldrig kommer sig för att besöka ett avdelningsmöte i Karis.

Därför har PAMs Hangöavdelning beslutat hålla dörren öppen också för anställda inom handel och fastighet.

Jorma Molnár, avgående ordförande för Sydspetsens Handels, han blir pensionerad i dagarna, ser något annorlunda på saken. Han betonar mer yrkesidentiteten.

– Det blir för svårskött med alla branscher i samma avdelning. Avtalen är rätt olika och arbetstidssystemen. Samarbeta kan vi nog, men tills vidare har vi ansett att avdelningarna mår bäst av att hållas i sär.

För stora regionala avdelningar vill inte heller Molnár ha, då riskerar man komma för långt från medlemmarna. Sydspetsens avdelning med ca 650 medlemmar är nära idealet. Den kan hållas ihop och har tillräcklig styrka bakom sig.

På längre sikt ser han det ändå som fullt möjligt att alla Servicefackets avdelningar på Sydspetsen går samman till en enda stor PAM-avdelning.

– Men det är i medlemmarnas händer när så sker.

Specialisering blev nödvändig

Förbundet låter alla blommor blomma i sin trädgård. Vid fusionen var man mån om att den gamla förbundsindelningen inte skulle flytta in i huvudkontorets organisation. Arbetsfördelningen gjordes med detta för ögonen.

Förbundets ordförande Ann Selin säger att man nu av praktiska orsaker tummat något på regeln. Servicebranschen har ett brett spektrum kollaktivavtal att sköta, totalt omkring 50, och då är det nödvändigt att ha en viss specialisering i intressebevakningen. Specialiseringen måste få följa branschgränserna.

Rent allmänt menar hon att fusionen gav färre problem än väntat. Mest handlade det om att det för de små förbunden var svårt att finna sig tillrätta i en stor organisation där en viss byråkrati av nödvändighet måste upprätthållas.

– Men vi bestämde oss från början för att från varje förbund försöka få med oss det bästa.

Tarja Karenius sticker inte under stol med att hon nog i strax efter fusionen upplevde att de två stora tog för sig medan de två små (Tekeri och Fastighets) stod på sidan om.

– Det tar sin tid att bli jämbördiga, men vi är på rätt väg. Förbundet måste alltid komma ihåg att också de små yrkesgruppernas angelägenheter skall skötas.

Också Ann Selin betonar vikten av alla medlemmar blir lika behandlade. Att man lokalt väljer olika organisatoriska lösningar får inte leda till att medlemmarna behandlas olika. Risken finns men den kan elimineras genom samarbete över avdelningsgränserna så att medlemmar kan dela i en annan fackavdelnings aktiviteter. Sådant samarbete förekommer.

Facklig in körsport

En given målsättning för fusionen var att höja organiseringsgraden inom branschen. Hur det lyckats är svårt att utvärdera. I början såg det problematiskt ut, men det berodde delvis på att det fanns en del luft i medlemsregistren som måste putsas. Nu växer medlemstalet, från 2003 till 2004 var ökningen drygt 4 000 medlemmar. Men antalet anställda inom branschen ökar också. Organiseringsgraden uppskattas till ca 60 procent.

– Vi är ju en inkörsport, det förbund som tar in flest nya medlemmar till facket och som har den största omsättningen på medlemmar, konstaterar Ann Selin.

Hon medger utan omsvep att medlemsvärvningen är svår, speciellt i huvudstadsregionen. Unga som kommer in i branschen vet inte vad facket är. De kampanjer facket har drivit har varit motiverade och framgångsrika, men i grunden avgör det arbete man gör dagligen i fackavdelningarna och på arbetsplatserna. Där finns den naturliga kontaktytan.

Här pekar Tarja Karenius på att PAM som begrepp slagit väl igenom vilket på sitt sätt underlättar medlemsvärvningen. Det märktes i medlemskampanjen vecka 5 under vårvintern.

– Mottagandet var bra, också bland många arbetsgivare, men fortfarande är det många som inte vet vart de skall vända sig i fackliga angelägenheter.

Lokal intressebevakning svår nöt

En annan viktig målsättning för förbundsfusionen var att få större tyngd bakom sig i intressebevakningen. Tarja Karenius tycker sig ha märkt att så också skett. Men fullt ut har tyngden inte vägts ännu eftersom man gjort centrala inkomstavtal under hela den tid Servicefacket funnits.

Den lokala intressebevakningen är en svår bit — också med en större fackavdelning bakom sig, har Jorma Molnár erfarit.

– Intressebevakningen fungerar nog på de större arbetsplatserna där det finns förtroendemän.

Men handelsbranschens gissel är många små arbetsplatser med bara några få anställda. Blir det trubbel är det nog vanligen så att förbundets ombudsman får rycka ut och hjälpa. Fackavdelningen har inget mandat att förhandla för de medlemmar som saknar förtroendeman.

Ett system med regionala förtroendemän kunde vara en lösning — om arbetsgivaren skulle gå med på det.

På den punkten kan Ann Selin inte ge något hopp.

– Problemet är att arbetsgivarna konkurrerar sinsemellan. De vill inte att en person från ett konkurrerande företag får insyn i deras affärer.

Detta gör att förbundet tvingas satsa hårt på sin rådgivningsverksamhet. För att effektivera den har man gått in för ett rikstäckande telefonrådgivningssystem där samtalen styrs till den regionbyrå där det för tillfället finns kapacitet. Ett samtal från Helsingfors kan besvaras i Uleåborg och vice versa.

Vilket råd kan Ann Selin då ge till de förbund som nu förbereder sig på fusion?

– Var öppna, och diskutera grundligt igenom allt tänkbart i förväg, lyder svaret.

HANS JERN