Så inte nu. Vem som tog initiativ till fusionsprocessen nu, kan Vilkuna inte sätta fingret på.

– Vi var ett aktivt gäng som fann varandra. Beslutet att gå samman togs nästan omärkbart, vid avtalsförhandlingarna då vi slog ihop postens kollektivavtal år 2000, berättar han.

Förhandlingar både på förbundsnivå och i regionerna har gjort att Postförbundet och Postens funktionärsförbund PVL är välbekanta med varandra, något som ger god förutsättning för en lyckad fusion.

– Chanserna förbättrades med ett slag centralförbundsfrågan avgjordes, då FTFC-anslutna PVL ansökte om medlemskap direkt i FFC, vilket vi inte hade något emot.

Avtalsfloran har reducerats medvetet. Post- och logistikbranschernas förbund PAU kommer att ha två allmänt bindande huvudavtal, och fem yrkesgrupps- eller koncernvisa. Närmare tio gamla avtal knippats ihop till ett större. Arbetsvillkoren ändras inte, endast lönen, för den som byter uppgifter inom koncernen.

Yttre tryck främjar inre samhörighet

Postanställda har utsatts för ett hårt yttre tryck då posten radikalt förändrat sin verksamhet. I forna Post-Tele fanns 46 000 arbetsplatser för tjugo år sedan mot 23 000 i dag i Postkoncernen, plus ca 6 000 i Sonera.

– Vi räknar med att 15 000 arbetsplatser försvunnit. Trycket har varit ännu hårdare i PVL, då kontorsnätet glesats ut, säger Vilkuna som menar att det säkert medverkat till att statusskillnaden — virkamiehet ja rukkasvirkamiehet — märkts förvånansvärt lite i fusionsdialogen.

– Här spelar det nog in att vi redan tidigare organiserar en hel del tjänstemän, eller funktionärer, vilket lett till fackliga gränsstrider. Nu klarnar avtalsområdet, avtalen är gemensamma, vi övervakar vi dem tillsammans och mera effektivt.

Postförbundet har ca 26 500 medlemmar, av dem 15 500 betalande, medan PVL har ca 5 200, av dem drygt 2 200 betalande. Fusionen sker så att PVL:s fullmäktige beslutar upplösa sitt förbund den 30 maj — en juridisk knopp gör det lättare så. Postförbundets förbundskongress behandlar frågan 31.5–2.6, upptar PVL, ändrar namnet till PAU, varefter PVL fortsätter sitt avbrutna fullmäktigemöte och klappar av beslutet.

I Post- och logistikbranschens fackförbund PAU består styrelsen av ordförande plus 17 medlemmar, 3 av dem från forna PVL och fullmäktige av ordförande plus 38 medlemmar, 8 av dem på PVL:s mandat. Diskussioner inleds omedelbart om platsreducering inför nästa kongress 2009.

Esa Vilkuna har blivit ombedd att kandidera för ordförandeposten, och har gett sitt medgivande.

PVL:s fyra anställda flyttade in i Postförbundets lokaliteter i augusti ifjol. Samarbetet har förflutit otroligt väl, säger kurssekreterare Vuokko Malinen, som jobbat på Postförbundet sedan 1969. Vilkuna är glad över den större personalresursen, rutiner har slagits samman och mera tid fåtts för skapande verksamhet. På kansliet kommer olika anställda att ha hand om intressebevakningen för arbetstagarna och funktionärerna.

Viktigt slå vakt om alla aktiva

En fusion är alltid en utmaning, inget ska tas för givet. Esa Vilkuna ser den största utmaningen i att ingen medlem alieneras.

– Det aktiva gäng bägge förbund har idag måste vi slå vakt om. Antalet aktiva är det allra viktigaste för nya PAU.

Hur fusionen påverkar det regionala och lokala nätverket avgör de självständiga fackföreningarna och -avdelningarna själva.

– Centralt kan vi endast rekommendera vissa modeller, påpekar Vilkuna.

Postförbundet har lagt vikt vid att ha goda relationer till övriga fackförbund. Ägoförhållandena — tidningshus eller posten — och ägarnas organisering har fått avgöra vilket allmänbindande kollektivavtal som gäller för t.ex. tidningsutdelarna, Postens eller Medieförbundets.

– Vi har kommit överens om detta tillsammans, och också med arbetsgivarna. Med Servicefacket PAM har vi diskuterat hur göra då postens logistikkedja sträcks ut till storföretag. Människor ska inte på fältet tvingas strida om vem som organiseras, det viktigaste är att någon gör det. Det enda förbund där samarbetet inte lyckats är med aggressiva FTFC-förbundet SUORA, säger Vilkuna.

Centralorganisationens framtida roll i vågskålen

Inom FFC har transportbranschen en gemensam förhandlingsdelegation. Med transportförbunden inom FTFC fungerar.

På transportsidan har inga förbundsfusioner skett ännu, PAU då undantaget. Vilkuna ser heller inga tecken på en sådan utveckling i brådrasket.

– Att förbund av vår storleksordning fusioneras till förbund med färre än 50 000 medlemmar, påverkar inte heller centralförbundens ställning. Men går utvecklingen i samma riktning som i Tyskland, med ver.di, eller Norge och Sverige, då tvingas vi ställa frågan vilken centralförbundens roll blir? Om det inom FFC finns ett storförbund för serivce och tranport, ett annat för industri?

Eller centralförbundens roll — om samarbetet byggs ut på tvären.

Oerhört stora skillnader i storlek förbunden emellan har också sina problem. Vilkuna menar att det här är ett akut problem för hans förbund och honom själv.

– Storförbunden har råd att inom sig ordna olika stödfunktioner, som juridisk hjälp, av ett helt annat slag än vi små. Det gör att vi har olika behov av centralförbundsservice, säger han och kastar bollen i riktning FFC.

  Så här fem före fusionen mellan Postförbundet och Postfunktionärernas förbund PVL överväger plusen klart för PVL-aktivisterna Raija Pönni, Katrin Järvinen och Tarja Gustafsson.

– Visst, vi ska vänta och se hur det blir. Men då posten slaktat jobben och vårt medlemstal sjunkit, borde vi redan tidigare ha gått samman, säger Raija Pönni, huvudförtroendeman för 700 medlemmar i huvudstadsregionen.

Medlemmarna har inte tagit emot fusionsidén utan knot, åsikter har hört för och emot.

– Men allmänt taget tycker folk det är bra att vi slår våra påsar ihop. Som ett enda — och starkare — förbund får vi arbetstagare mer att sätta emot då så behövs, mot arbetsgivarens agerande. Dessutom stärks vår ekonomi, säger hon.

Posten har outsourcat arbetsplatser under så gott som hela 1990- och 2000-talet. Verksamheter har bolagiserats, arbetsmetoder och organisation ändrats och hela verksamheten sanerats med hård hand. Följden har varit ständiga samarbetsförhandlingar.

Huvudförtroendeman Pönni ser inget som kan stoppa den utvecklingen.

Nästäldsta fackförbundet försvinner

Kalla realiteter till trots, tycker Pönni det känns vemodigt då PVL med sina 110 år nacken och Finlands nästäldsta fackförbund nu försvinner.

– Men det kan vi nog leva med. Vi måste se framåt och det viktigaste är vilka våra möjligheter till påverkan blir i nya PAU.

"Lillasyster", PVL, har klar kvinnodominans, och "storebror," mer maskulint präglade Postförbundet, får försöka samsas. PVL är visserligen liten men har visat klorna i halvdags- och dagsaktioner mot saneringen av kontorsnätet. Medlemmarna deltog aktivt i Tjänstemannaförbundets sjuveckorsstrejk 1986.

PVL hörde då, via Tjänstemannaförbundet, till tjänstemannacentralen TOC som gick i konkurs 1992. Då styrde PVL stegen mot FTFC. Pönni har upplevt alla skeden, liksom Gustafsson och Järvinen.

– Ett sorgearbete då TOC gick hädan och nu vemod då tiden i FTFC är slut, tycker Pönni som suttit på första parkett som suppleant i FTFC:s styrelse.

Katrin Järvinen, huvudförtroendeman för postfunktionärer på linjen Hangö–Ekenäs–Karis och medlem i PVL:s fullmäktige sedan 1988, har inte märkt större kulturskillnader trots byten.

– Vi har alltid hört någonstans och haft full service på vår egen byrå. Den kontakten har varit viktigast, säger hon men beklagar att jämställdheten nu inte känns helt bra då juridiken satte p för en verklig fusion.

Svårt ordna regionalt samarbete

Järvinens avdelning, Tavast–Nyland, har knappt 200 medlemmar mellan Hangö, Tavastehus och Lovisa, Storhelsingfors undantaget.

– Inom samma område har Postförbundet 11 fackavdelningar. Vilken ska vi välja att samarbeta med?

Samma undrar Tarja Gustafsson. I Satakunda–Sydvästra Finland har Postförbundet åtta fackavdelningar. PVL och Postförbundet i sydvästra Finland har dock beslutat besöka styrelse- och avdelningsmöten i varandras fackavdelningar.

Mest oroad är hon över att avstånden tenderar att minska medlemsaktiviteten. Satakunda hade god uppslutning på mötena, innan samgången med Sydvästra Finland

– För oss björneborgare känns möten och rekreation i Åbo avlägsna. Endast en handfull personer åker till Åbo nu, inte heller får vi medlemmar i ledet med på FFC:s lokalorganisations möten i Björneborg, Raumo eller Åbo, säger Gustafsson.

Men den årliga gemensamma Postkryssningen är populär. Nu senast deltog 400 personer.

– Och roligt hade vi!

Det kan behövas, menar arbetarskyddsfullmäktigen. Både fysiska och psykiska problem, inte minst de nya icke ergonomiska betjäningsdiskarna och arbetsplatsmobbningen.

INGEGERD EKSTRAND