Waddington arbetar också vid det europeiska fackföreningsinstitutet
ETUI i Bryssel. Han har skrivit och redigerat ett par böcker i ämnet.
Vilken effekt får de här fusionerna?
Det finns inget entydigt svar på frågan. Allt
beror på hur väl förbunden har lyckats anpassa sig till den nya situationen, berättar
Jeremy Waddington för Löntagaren.
Förbunden har ofta gått samman av defensiva skäl. Medlemskåren har minskat,
penningsvårigheter och viljan att bevara förbundets inflytande har drivit dem att
förena sig med ett annat förbund.
Efter fusionen har medlemssvinnet ofta fortgått, om inte det nya förbundet
samtidigt har lyckats förnya sina kontaktvägar till medlemmarna. Fusionerna skapar nya
utmaningar. Förbund går samman, blir större och samtidigt mer heterogena.
Olikheterna inom medlemskåren är inget hinder i sig för organisationsviljan.
Men om man inte löser de problem som hänför sig till representativiteten och demokratin
inom det nya förbundet har man inte vunnit någonting på förbundsfusionen.
Till exempel det brittiska förbundet för transport- och diversearbetare
organiserade för 25 år sedan ett par miljoner arbetare. Idag är de bara drygt
600 000, trots att det som i tiderna var Englands största fackförbund har
genomgått fusion efter fusion. De nya medlemmar som fusionerna har fört med sig har inte
lyckats kompensera medlemsbortfallet.
Då man har genomfört en fusion borde man skapa nya metoder för att garantera
demokratin och representativiteten. Om ett förbund t.ex. organiserar folk i
bankbranschen, handeln och minuthandeln är det inte tillräckligt att man beaktar det
när man utser förbundets ledning. Om det i alla dessa branscher arbetar mest kvinnor,
får det komma till uttryck i ledningen? Det nya förbundets framgång står i direkt
proportion till hur väl man beaktar de här nya kraven, konstaterar Waddington.
Tyska ver,di lyckades
Finns det exempel på lyckade förbundsfusioner?
Ja visst. T.ex. det brittiska förbundet för offentligt anställa, unison och
tyska ver.di som organiserar servicesektorn, har vardera lyckats svara på utmaningarna.
Bägge två har skapat nya demokratiska mekanismer för hur medlemskåren är
representerad.
Representativiteten är förverkligad genom ett proportionssystem, som grundar
sig på gruppernas relativa andel av hela förbundet. Man måste kunna anpassa sig till
förändringarna i arbetslivet.
Waddington menar att också t.ex. finländska Servicefacket har lyckats.
Professorn säger inte rakt ut att kvinnornas svaga representation i förbundens
ledning fjärmar kvinnorna från facket. Men fusionerna kräver helt klart nya
demokratiska strukturer, och de grupper som har varit dåligt representerade hittills
måste lyftas bättre fram.
Han betonar att de här nödvändiga förändringarna är svåra, utan
förbundsfusioner. De går lättare att driva igenom i samband med en fusion. Man har bara
inte alltid förstått att utnyttja den möjligheten.
Inga gränsöverskridande förbund
Är det ändå så att det stora är vackert? Är det i allmänhet till gagn att slå
samman förbund?
Ju större förbund, desto större inflytande i centralförbundet. Servicefacket
har säkert hos er mer att säga till om än de enskilda förbunden hade tidigare.
Stora förbund är ändå riskabla. De får förbundens anställda att bli
väldigt självcentrerade. De börjar bekymra sig över sin egen ställning och
arbetsplats. De undrar vilket deras ansvarsområde blir när fusionen är ett faktum.
Den här fasen kan räcka länge efter själva fusionen och lamslå det nya
mammutförbundets verksamhet.
Waddington menar att det är långt kvar till övernationella förbundsfusioner.
Om och när de uppstår blir det säkert kring en och samma yrkeskår, såsom
t.ex. lärare eller järnvägsarbetare.
Jeremy Waddington säger också att förbundsfusionerna skadar de strukturella
skillnaderna mellan i synnerhet Englands och Sydeuropas fackföreningsrörelser. I
Storbritannien är det fackföreningarna själva som beslutar om sammanslagningar. I
Frankrike och Spanien har centralorganisationerna mera makt.
Professor befarar att förbundsfusioner över centralförbundsgränserna är svåra i
sådana länder.