– Ur organisationsekonomiskt perspektiv är fusionerna vettiga. Men det återstår att se vad muskelstyrkan förslår till, i själva avtalsverksamheten, säger fackets fusionsguru Tarmo Hyvärinen.

Det nya storförbundet för den offentliga och välfärdssektorn är fem före färdigt. KAT, Statsfacket, Sjöbevakarna, Tullmännen och Fängelsetjänstemännen ska börja packa för att flytta ihop efter semestern. Det nya mammutförbundet med dess a-kassa och 300 anställda får sitt nya högkvarter på Sörnäs strandväg i Helsingfors.

JHL — Förbundet för den offentliga sektorn och välfärdsområdena blir störst och mäktigast inom FFC, hur man än mäter: flest medlemmar, 230 000, ett par hundra avtalsbranscher, över 2 000 yrkesbeteckningar och pengar mer än de flesta andra förbund.

Till vad behöver ett fackförbund en sådan massa?

– Storleken är förhandlingskraft, allt bredare avtalsrättigheter och en mer bärande röst i samhället, förklarar KAT:s branschchef Heikki Kehälinna, och han tillägger att också inom FFC får den offentliga sektorn mer att säga till om. Ändå har inte den offentliga sektorn varit särskilt blygsam hittills heller.

Multiprofessionalitet utmaning

När man började planera fusionen mellan KAT och TAS utsågs Päivö Puhakainen att sondera viljan och beredskapen hos organisationsledare och funktionärer. Hon stötte inte på några oöverkomliga hinder. Statsfackets folk var inte på allvar ute och sökte kompanjonskap hos de statsanställda som FTFC organiserar, utan lojaliteten mot FFC vägde tyngre. De sista tvivlen försvann när också småförbunden erbjöds att bli organisationsanslutna förbundsmedlemmar i JHL.

– De små organiserade yrkesgrupperna är det nya förbundets kronjuveler, säger Puhakainen och gissar att åtminstone de starkaste grupperna i KAT, som organiserar hundratals yrkesgrupper, kommer att söka status som organisationsanslutna medlemmar.

Enligt förslaget till stadgar för det nya förbundet har man gjort det svårt att bli organisationsansluten förbundsmedlem i JHL, just av den här orsaken. Heikki Kehälinna säger att man väldigt mycket har funderat över mångprofessionaliteten, och försökt trygga de olika avtalsbranschernas ställning.

– Multiprofessionalitet är en styrka. För medlemmarna betyder det att man har byta arbetsplats och yrke väldigt brett utan att behöva byta fackförbund.

Också litet är vackert

När vi byggde servicebranschens fackförbund stötte vi också på bundenheten vid yrkeskår. Tarmo Hyvärinen, som var med och byggde Servicefacket, säger att man i det nya Servicefacket drog nytta av det lilla Tekeris erfarenheter av att sköta avtalsverksamheten för små yrkesgrupper.

– Jag tror att Servicefacket medförde en stor förändring i förhållande till det gamla handelsförbundet. I de olika avtalsbranschgrupperna öppnade sig också många inflytelserika poster för de erfarna organisationsaktiva som inte rymdes med i det nya förbundets beslutande organ, säger Hyvärinen.

I övrigt har han, när han har grunnat över förbundens fusioner och sammanslagningar stött på det fenomenet att, nästan utan undantag, det största och starkaste förbundet får starkt grepp om de övriga och att det är svårt för de små förbunden att vänja sig vid nya verksamhetsmodeller.

Svårt lämna det gamla

Förbundsfusioner handlar enligt Hyvärinen inte om att sanera, eftersom personalens ställning garanteras, organisationsstrukturerna inte ändras eller lättas mycket, eller att nya påverkningskanaler öppnas för medlemmarna.

– I flera sammanhang har jag påmint om att förbundssammanslagning är en unik chans att ifrågasätta det gamla och utveckla något helt nytt. Om man inte i samband med fusionen utnyttjar möjligheten kan det vara svårare att göra det senare, för med tiden rotar sig nya värden att försvara och som man inte vill avstå ifrån.

De som bygger det nya JHL har tagit vara på Hyvärinens tankar. Heikki Kehälinna berättar att man i JHL inte vill nöja sig med att förena förbunden rent tekniskt, utan alla funktioner ses över för att de ska kunna fungera bättre än förr. Ingen omvälvande ny idé har emellertid dykt upp, men målet är att bygga ett modernt fackförbund.

– Att slå samman resurser frigör resurser som kan styras till strategiskt viktiga verksamheter. Nya sätt att verka kan utvecklas på gräsrostnivån.

JHL har cirka 900 medlemsföreningar som fortsätter som tidigare. På bara en handfull arbetsplatser har KAT och VAL var sin fackförening. Dessa beslutar själva om de går samman eller ej.

Inom Servicefacket har medlemsföreningarna på många orter slagit sig samman och sökt den storhetsekonomiska effekten på lokalplanet.

Övergångsperiod stoppar tåget

En organisationsfusion fungerar omvänt mot en företagsfusion: vid organisationsfusioner behandlar och löser man problem på förhand, medan företagen går samman först och påbörjar anpassningen först efteråt. Tarmo Hyvärinen menar att det är ett måste i ett demokratiskt samfund att förbereda hela processen väl.

– Under förberedelserna har medlemmarna tid att anpassa sig till tanken, de stora stötestenarna kan elimineras på förhand och själva grundandet av det nya förbundet kan ske under uppsluppna former. När förberedelserna är noggranna och får ta tid ger man också rum för de känslor som ska uttryckas, säger Hyvärinen.

Man bör ändå inte använda alltför mycket tid. När Servicefacket grundades reserverade man två år för en övergångsperiod, vilket visade sig vara en felbedömning, säger Hyvärinen.

– En övergångsperiod ger lov att vänta och lägga utvecklingsarbetet att vila. Till och med semesterperioden kan vara nog för att stoppa tåget.

JHL-byggarna har tagit lärdom också av detta och kommer att införa en övergångsperiod på mindre än ett år. Det konstituerande mötet hålls den 22 november och ledamöterna i det nya förbundets representantskap ska väljas redan i september 2006.

JHL presenterades för medlemskåren redan i slutet av april då det nya förbundets gemensamma tidning Motiv sände ut sitt första nummer till de alla medlemmar. Att ge ut en gemensam tidning i god tid innan ett nytt förbund grundas visade sig vara lyckat redan då sjukvårdsbranschen Tehy grundades på 1980-talet.

Smärtsam förlust

Fusioner och sammanslagningar åstadkommer också sorg och smärta, i företag såväl som organisationer. Något nytt och stort är på kommande, men det gamla och kända är svårt att avstå från. Tarmo Hyvärinen har märkt att de nya arrangemangen är svårast att anamma av dem som är anställda av förbunden och av de aktiva som har suttit i förbundens högsta beslutande organ.

– En övergångsperiod bara förlänger plågan. Själv har jag tyckt mig märka att man gör sorgearbete redan under förberedelsetiden och symboliskt begraver det gamla vid de möten som sätter punkt för de gamla förbunden. När de är över ställer man in sig på att bygga nytt. Ett hårt slag för människor är naturligtvis om de tvingas byta arbetsort, säger Hyvärinen och hänvisar till fusionen mellan Kemi och Textil.

Facket har inte råd att förlora en enda av sina aktiva medlemmar och därför måsta man finna nya utmaningar för dem som har förlorat sin plats i toppen. Enligt THyvärinen lyckades Servicefacket väl, just däri att det i de olika branschgrupperna samlades folk som tidigare hade suttit i ledningen och de fick här ett de facto större inflytande än de hade haft tidigare.

För medlemmarna är en förbundsfusion inte en särskilt dramatisk lösning, menar Tarmo Hyvärinen.

– I en stor förbundshelhet får medlemmarna i allmänhet bättre service än i ett litet förbund. Det hänger mycket långt på förbundets egna tidningar hur väl medlemmarna integreras i det nya, säger Hyvärinen.

Än då storhetsekonomin?

– För organisationsekonomin är förbundssammanslagningarna utan vidare vettiga. Många små förbund har helt enkelt inget annat val. Hur organisationen sedan lyckas visa musklerna i förhandlingar återstår att se. Genom fusionen har man åtminstone skapat förutsättningarna, säger Tarmo Hyvärinen.