– Vi tevaiter har en stark vi-anda som har blivit bara starkare av motgångarna. Textilfacket präglade en så mycket att det är svårt att bli något annat. Teva-andan lever starkt på arbetsplatserna.

– Inte har vi ju någonting emot Kemifacket, tvärtom, vi gick gärna samman. Förbundets service fungerar och fördelarna av ett stort förbund syntes väl under avtalsförhandlingarna. Särskilt nöjda är vi med att vi efter en lång kamp fick bort karensen från sjukledigheten, även om den reformen träder i kraft först om ett år. Kemifacket har skött intressebevakningen väl. Den sidan behövde vi förstärkning på. Om vi hade varit starka hade vi förblivit Textil- och beklädnadsförbundet, sammanfattar Mielonen.

– De hårda frågorna blir omskötta men på känslosidan är vi nog inte riktigt hemmastadda i Kemifacket. Den fackliga verksamheten i Teva var betydligt bredare än den är i Kemifacket. Kemi sköter intressebevakningen, men i Teva förstod man människan mer som en helhet.

I Textilförbundets verksamhet hade kulturen och solidaritetsarbetet sin givna plats. De här är frågor som inte får något som helst utrymme i Kemifacket. De tevaitiska fackavdelningarna har också traditionellt varit mycket aktiva. Det syns på fackavdelningarnas annonser i tidningen Kiteet. Där framgår det att Textils fackavdelningar står för hälften av all verksamhet i förbundet.

Drunknar i ett stort förbund?

När de två förbunden förhandlade om en samgång talade man mycket om den förestående fusionen på arbetsplatserna. Mielonen berättar att också många av arbetarna på Pola befarade att tevaismen skulle gå vilse i det stora förbundet. Kemifacket består av människor från många olika branscher och också verksamhetskulturen känns annorlunda.

– Vi var vana vid att textilarnas ärenden var viktiga. Nu är de inte på samma sätt i fokus. Våra ärenden är småsaker i det stora förbundet. De kommer långt efter kemiindustrin, oljebranschen osv. Verksamhetskulturen känns ännu främmande, menar Mielonen.

– Det är som om vi på den psykologiska sidan skulle ha fusionen på hälft, trots att fusionen är tekniskt sett genomförd.

En enhetlig verksamhetskultur för det nya förbundet är en dröm som förutsätter gemensamt bygge och gemensam värdegrund. Mielonen menar att man skulle ha kommit långt om man ens förstod varandras sätt att verka, men visst görs det försök till närmande hela tiden.

Mansdominansen främmande

Det förra Kemiarbetarförbundet är mansdominerat medan Teva är kvinnodominerat. Också det sammanslagna Kemifacket är mycket mansdominerat. Också det bidrar till att förbundet inte känns riktigt eget.

– Ibland funderar man över om de där karlarna alls begriper våra saker. Och borde inte förbundet vara likt sina medlemmar, frågar Mielonen.

Hon tycker att Kemifacket borde ha också kvinnor på synliga poster. Då vore det lättare att identifiera sig.

– Kemifacket har stora och mäktiga branscher och män. De små kvinnobranscherna kommer i skymundan. De grova mansrösterna hörs bättre i förbundet, åtminstone än så länge.

Men Marja Mielonen erkänner också att det är till nytta i förhandlingar med arbetsgivaren att ha en maskulint stark image. Gentemot medlemmarna däremot borde man använda andra slags uttryck.

– Visserligen har vi mest kontakt med de gamla funktionärerna på Teva som känner våra ärenden och arbetsplatser. Lyckligtvis har vi tillgång till de här distanskontakterna i Kemifacket.

AINO PIETARINEN

Nu sist tänkte Kemifacket sluka Teva lika smärtfritt. Fusionen avtalades tekniskt men redan olikheterna i förhandlingskultur ledde till att förhandlingsprocessen blev svår. Man lyckades inte bygga en gemensam facklig kultur och en stabil gemensam värdegrund för det nya förbundet. Det blev överhuvudtaget nästan inte alls diskussion om en gemensam kultur. Med andra ord fusionerades Teva med Kemifacket, man byggde inget nytt förbund.

Från Kemifackets sida hade man kanske en alltför överlägsen attityd till sammanslagningen, man trodde att textilarbetarna skulle rusa jublande in i förbundet. Och de stora förhandlarna, som var vana vid en manlig verksamhetskultur, gick bullrande ut i krig, knyckte sig inte när de mötte motstånd, utan ökade farten och trampade över. Vid förhandlingar med arbetsgivarna ger metoden kanske resultat, men knappast när det gäller att foga samman två olika kulturer till varandra.

AP