Kilkki, 59, har varit med i sin yrkeskårs fackliga verksamhet i över trettio år och var i tiderna, i sjuttiotalets början, med och grundade en ny fackavdelning för Lantarbetarförbundet. Det var i Ristiina, granne till S:t Michel.

Han hann verka ett par decennier i fackavdelningens styrelse och som dess sekreterare innan Träarbetarförbundet och Lantarbetarförbundet gick samman 1993.

– När våra förbund slogs samman sökte vi som fackavdelning oss till den avdelning som verkade på fanerfabriken i Pellos.

– Pellosavdelningen var säkert tio gånger så stor som vår, vi hade 30–40 medlemmar, de hade 400–500. Givetvis funderade vi om skogs- och lantarbetarfrågorna skulle bli rättvist behandlade på det lokala planet och vidare i förbundet.

Avdelningarna slogs samman och det skedde utan omröstningar, minns Kilkki. Lantarbetarna fick t.o.m. en uttalat god position i den gemensamma avdelningens styrelse.

– Förbundsfusionen var väl förberedd tvärsigenom hela organisationen. Det var säkert därför den kunde genomföras utan att det någonstans blev några värre konflikter. Förekom det någon strid var det mellan förbundens ledare.

Nu när också Ristiina-avdelningens fusion är ett minne blott finns bara Kilkki kvar av dem som ursprungligen var aktiva i avdelningen. Han är vice ordförande i den gemensamma avdelningen.

– Under drygt tio års tid har den gemensamma avdelningen dubblerat sin medlemskår till 700, i och med att verksamheten har breddats. Vi organiserar nu folk i Mäntyharju, S:t Mickel och Anttola kommuner.

Det största problemet när fackavdelningarna slogs samman var bristerna i informationsgången, minns Kilkki.

– Det tog sin tid innan Pellosfolket fattade att man inte hänger upp anslagstavlor i skogen …

När avdelningen upphörde splittrades också det tidigare sammansvetsade gänget på 30–40 man. I den nya avdelningen är kontakterna mera splittrade, trots att man försöker skapa gemenskap genom att arrangera kryssningar, idrottsevenemang och utbildning, säger Kilkki.

Tjugo föregångare

Träarbetarförbundet och Lantarbetarförbundet slogs samman i maj 1993 på Folkets hus i Helsingfors. Det nya förbundet fick namnet Trä- och specialbranschernas förbund. Det här namnet var det enda namn som bägge parterna kunde godkänna.

Fusionen skapade ett industriarbetarförbund som blev tredje i storleksordningen inom FFC-familjen, med nästan 58 000 medlemmar, 43 000 på skogssidan och 24 000 på lantarbetarsidan. Vardera grenen har haft diverse föregångare, sammantaget 18 olika förbund.

Träarbetarnas lönesekreterare Antero Väinölä utsågs att jämna ut de organisatoriska kanterna i det nya förbundet.

– Både förberedelserna och eftervården var intressanta. Redan det att fyra olika politiska riktningar, allt från centerpartister till kommunister, skulle fås med på samma våglängd var en utmaning av rang. Så skulle man finna konsensus i de olika förbundsidentiteterna och mellan många olika yrkesintressen. Regionala aspekter skulle respekteras och så vidare!

Väinölä säger att man både före och efter fusionen försökte informera så öppet och brett som möjligt, i synnerhet i förhållande till avdelningarna och förbundens förvaltning.

– Öppenheten i processen har säkert sin andel i att projektet i inget skede stötte på ett kompakt motstånd.

– Det knorr som hördes kom smått överraskande från träarbetarnas sida och gällde lantarbetarnas brist på förmögenhet. Man ville inte ha några fattiglappar i sina led, fastän Lantarbetarförbundets ekonomi redan före fusionen hade stabiliserats.

Väinölä menar att det bittraste motståndet bland lantarbetarna kom från förbundets anställda! I de flesta uttalandena uttrycktes oro över de små avtalsbranschernas framtid men också över förbundets identitet.

– Av någon orsak är samhörigheten alltjämt starkare inom jord- och skogsbruksbranscherna än den är på träsidan. Det kan bero på att arbetsplatserna är små men också på skogslägertraditionen.

Tusen och tio

I fusionen fick Väinöläs organisationsapparat ta emot över 600 avdelningar, av vilka nästan hälften var från Lantarbetarförbundet. När man uppdaterade avdelningsförteckningen utgick man ifrån cirka 500 fackavdelningar och utfärdade en rekommendation om att avdelningar på fältet skulle slå sig samman över de gamla förbundsgränserna och att man skulle sträva till att bilda färre men stora avdelningar.

– Sedan dess har antalet minskat med ett par hundra till 290 och avdelningar slås fortfarande samman, årstakten ligger under tio.

– Om man ännu fick bort ungefär hälften så att avdelningarna hade i snitt 200 medlemmar skulle vi vara nära vår målsättning.

Förbundets största avdelningar organiserar ett tusental medlemmar medan de minsta har bara ett tiotal. Som arv efter Lantarbetarförbundet finns här också enstaka kuriositeter, såsom en riksomfattande fackavdelning för hästskötare och fem avdelningar för skogsmaskinförare. Maskinavdelningarna måste grundas i tiderna för att skogshuggarna och maskinförarna inte kunde samsas i en och samma avdelning.

Hela fältet med

Ensos skogshuggare Seppo Männynsalo, 59 från Enonkoski, var den som ledde Lantarbetarnas fullmäktige in i fusionen och han är ense med Väinölä om att lantarbetarna har förhållit sig sakligt och realistiskt till förbundssammanslagningen.

Inom jord- och skogsbruket minskade mansarbetet kraftigt och branschens fackförbund hade förlorat en tredjedel av sina medlemmar sedan toppåren i början av 1970-talet. Den hårda nedskärningen drabbade i synnerhet skogsarbetena när skogsmaskinerna och de maskinella avverkningarna tredubblades på bara några få år.

Det tärde på förhandlingsmandatet och det var främst här man hoppades på förnyad kraft i och med fusionen.

– En av de viktigaste fördelarna var att man nu fick hela träets produktionskedja inom samma ramar i det nya förbundet, från hygge till sågning, berättar männen.

För Männynsalo och hans kamrater innebar förbundssammanslagningen också byte av fackavdelning, skogshuggaravdelningen i Nyslott med omnejd slogs samman med avdelningen för Schaumanns fanerarbetare i Nyslott.

– Skogshuggarna i grannsocknarna Savonranta och Heinävesi gick inte med i fusionen för att de tyckte avstånden blev för långa. De har än i dag en egen fackavdelning. Avdelningarna har emellertid bara ett tjugotal medlemmar var.

EERO KOSONEN