Alla som under de senaste veckorna inte hållit till på månen — eller annars bara uppfört sig som en något sådär rationell och fullvuxen människa — vet att vårens dokusåpamode är homosexuellt.

Jag syftar på Fyrans "Sillä silmälla", ggivetvis gjord efter amerikansk förebild. Här har vi fem homosexuella killar som agerar stilexperter åt tafatta heteromän. Nåväl, Kanal 5 i Sverige vill inte vara sämre.

I "Gay army", som ska spelas in i sommar, får homosexuella män göra lumpen, bara för att sedan tampas mot riktiga soldater. "Från fjolla till stridis på sex veckor" hette det när programidén basunerades ut.

Inte överraskande har gaykretsarna ställt sig på bakhasorna med hänvisning till de fördomar som konceptet anspelar på. I Aftonbladet försvarar sig kanalchefen: "Programmet driver med de fördomar som folk har, både mot homosexuella och mot militärer".

Och kanske är det så här det ska göras, att man lyfter katten på bordet. Som i Sillä silmälla. Ser man och hör man nånting tillräckligt många gånger försvinner nojorna & rökridåerna. Ja, eller också underblåser man fördomarna ytterligare.

Och förresten, de sexuella minoriteterna ska väl också få strunta i sitt utseende, klä sig i påsabyxor, hämta sina inredningstips från Esso-baren och dricka cola till (färdig)maten.

Men se det går inte för sig — för en enda av oss. Och här kommer vi till dokusåpaverklighetens "ideologiska" bakgrund: satsa på dig själv och ditt. Fixa håret och kläderna, skaffa nya tapeter och förstora tissarna så ordnar sig allting.

Nej, det är inte BARA underhållning. Och det sprider sig till alla områden. Det privata blir politiskt och det politiska blir privat. Eller som Theresa Norrmén, i en kolumn i Hbl, lägger saken: "Politiker bedöms inte längre utifrån den politik de för, utan utifrån sitt privatliv och eventuella ungdomssynder".

Där försöker man ju sen, i egenskap av kulturarbetare (läs: filmtyckare), värna om den goda smaken. Det är inte lätt, speciellt inte ifall man råkar vara en cinematiskt lagd nordist.

Ofta får jag en känsla av att det vore lättare att vara basist, ligist eller, alkoholist. För dem finns det åtminstone vårdprogram — eller fanns. Som nordist är man däremot helt utlämnad åt marknadens nycker.

Ta till exempel det här med importen av svensk film: av någon märklig anledning anser filmimportörerna att svenska filmer, exempelvis Såsom i himmelen och Masjävlar, gör sig bäst sent på våren, när Svenskfinland redan flyttat in i sommarstugan.

Eller kanske är det så att Svenskfinland — minus huvudstadsregionen — är helt ointressant ur kommersiell synvinkel. Det, mina damer och herrar, arbetare och torpare, måste vi råda bot på. Gärna på en biograf nära dig.

TV-SHOW
"Eurovisionsschlagerfestivalen", TV1, 19 & 21 maj
– Så var det så dags igen, att avnjuta segerns sötma. Eller sen inte. Allting du någonsin velat veta men inte vågat fråga om Eurovisionen finns att läsa i denna tidning. Tummarna upp för Geir.

TV-SERIE
"Ett fall för två", tysk deckardramatik, varnnan fredag i TV2
– Vacker är han inte, Claus Theo Gärtner alias Matula. Inte kan han slåss och inte har han flax med brudarna. Men just därför känns han så mänsklig, som en av oss. Yrkeskarl.

TV-FILM
"K-Pax", amerikanskt drama av Iain Softley, Fyran 8/5
– Fågel eller fisk? Utomjording eller dårfink? Det är några av frågarna som förföljer Kevin Spaceys mentalvårdspatient, kufen vars fall hamnar på psykiater Jeff Bridges bord. Tragiskt, originellt och inte så lite gripande.