Jag är
rummet dörren och fönstret.
Det är sommar inne i mig.
Det fryser inte längre, jag går inte i
baklås, jag kvävs inte.
Jag vill bli poesi.
Det ropar i mig men jag håller tyst.
Säjer man vad man tänker (särskilt om man
ingenting tänker)
går det i regel galet.
Förr eller senare hamnar man i ett register.
Man korsförhörs, börjar få behandlingar, injektionerna
görs redo.
Sprutor tjocka som tjurlemmar.
Man blir på olika sätt manipulerad (psykiskt,
kemiskt, med ström eller plutonium)
Och skållad, eller (gud hjälpe mej!) hudflängd
från flinten till fotsulan
(i detta dödskalla klimat!)
Till ingens glädje får man en diagnos tatuerad
i pannan (döden vore att föredra)
Sen längtar man bara bort, men inte ens den platsen
hittar man på kartan.
Finns den?
Bäst alltså att inte tala, inte tänka, inte låta
bli att tänka.
Låta bli.
Låta det bli poesi om det vill bli.
CLAES ANDERSSON
Löntagaren 3.6.2005 nr 5/05
|
