Under förbundets tredagars kongress i Tammerfors lade den aktuella utläggningen mångas pannor i djupa veck under såväl själva kongressarbetet som i korridorsnacket. VR:s anställda fick se arbetet gå förlorat till förmån för två privata firmor och statens Vägförvaltning.

Mauri Lundén, som återvaldes enhälligt till förbundsordförande, sade uppriktigt att konkurrensutsättningen innebär att Thatchers järnvägspolitik har tagit sina första steg i vårt land.

– Det här faktumet sägs bara så sällan rent ut. Ju fler kockar som kokar ihop underhållet av vårt järnvägsnät, desto säkrare är det att soppan blir dålig. Arbetsförloppet löper inte, informationen går inte fram och olycksrisken ökar. Det har de långa underleverantörskedjorna i väg- och husbyggena tydligt visat.

Järnvägsmännen drabbas särskilt hårt av förlusten av det här jobbet också av den orsaken att VR sålde ut tågstädningen i fjol och sålde sina ett par hundra städare till multinationella ISS.

Huvudförtroendemannen för det norra distriktet, Raimo Salow, 49, berättar att förlusten av jobbet i norr drabbar minst hundra av områdets 260 arbetstagare.

– Alla har utlovats jobb, men en annan sak är hur lång tids jobb det är frågan om, och i vilken del av landet. I värsta fall får femtiotalet järnvägare lov att hänga ryggsäcken på ryggen och dra söderut på jobb.

Utläggningen gäller halva Finland och når i söder ända ner till Äänekoski. Stambanan från Uleåborg söderut förblir ändå i VR:s kontroll. Som bäst renoveras avsnittet från Seinäjoki norrut.

Tågvåldet ökar

Järnvägsarbetarna är också bekymrade över att arbetarskyddet har blivit sämre. Två grova överfall på konduktörer har inträffat nyligen. Tågvåldet är vanligast i Helsingfors närtrafik.

– Jag får rapporter om tuffa boxningsmatcher varje vecka. I de värsta slagsmålen den senaste tiden har tågpersonalen fått brutna armar och ben, ben knäckta i ansiktet eller ryggen skadad, berättar närtrafikens arbetarskyddsfullmäktige Jouni Päiviö, 28.

Oftast är våldet ändå psykiskt, men knappast är det roligt att bli hotad till livet.

– Bort med flaskan, är nästan det sista konduktören ska säga, om han vill skydda sig själv.

– Förr gick det redigare till och de värsta situationerna kunde klaras ut genom samtal. Nu flyger folk på direkt. Konduktören är egentligen inget annat än ordningsman på tågen numera. Men han har små fullmakter att ingripa.

Päiviö beklagar att tågpersonalen är hänvisad till sig själv och att arbetsgivaren inte är särskilt intresserad.

EERO KOSONEN