Det är förstås ett obestridligt faktum att det enligt många yttre tecken, som BNP och statsskuld, går bra som aldrig förr här i landet, och att det också går bättre än någonsin för många, ja kanske rent av för de allra flesta privata hushåll.

Men samtidigt har vi oroväckande tecken på att allt inte står rätt till och att motsättningarnas tid ingalunda är förbi, utan att en hel del destruktiva embryon ligger i lindan och väntar på sin chans att slå till. Mitt i det skenbara överflödet på festbord och realisationsdiskar finns det paradoxala symptom på brister och ohälsa i själva systemet.

Arbetsmarknaden och arbetslivet genomgår i globaliseringens ständigt vilt forsande kölvatten en stark förändring som ingalunda minskar spänningar och motsättningar, vilket ofta behandlats i Löntagaren, inte minst i detta nummer som handlar om hyrd arbetskraft. Den ökande användningen av tillfällig, kortvarigt anställd eller hyrd arbetskraft är problematisk såväl ur individens och familjens synvinkel som ur arbetsmiljösynvinkel. Rationaliseringar, omflyttningar, nedläggningar och utlokalisering till utlandet är vardagsnyheter. När detta skrivs meddelar till exempel charkuterijätten HK om nedläggning av två enheter.

Den sega långtidsarbetslösheten påminner oss om frågan hur det kan vara möjligt att vi å ena sidan kan ha en fruktansvärd stress på arbetsplatserna och brist på arbetskraft och å andra sidan denna totala arbetslöshet för så många.

Vissa kunskaper, särskilt praktiska, råder det allt större brist på, samtidigt som utbildningssystemet spottar ut folk med en examen som antingen inte ger jobb i den tilltänkta branschen eller inte ger jobb alls. Utbud och efterfrågan möts inte. Vi har samtidigt överflöd på arbetskraft, alltså arbetslöshet och brist på arbetskraft. Det krävs uppfinningsrikedom, fördomsfrihet, nya grepp och lösningar för att tackla dessa problem. Gammal medicin duger inte.

Utöver detta har vi ett rekordstort generationsskifte på kommande och samtidigt minskande kohorter på och en åldrande befolkning i sin helhet. Inte nog med detta. Å ena sidan får vi befara en okontrollerad rörlighet av folk, både inom och mellan länder; å andra sidan klagas det över tröghet att flytta efter globala jobb i behövlig utsträckning. Paradox på paradox.

Vi står utan tvivel inför gigantiska utmaningar, och frågan om motsättningarnas vara eller inte vara måste till syvende och sist handla ganska mycket om hur ansvaret för samhällsutvecklingens negativa följder, eller för den delen dess resurser och positiva frukter, ska fördelas. Den klassiska frågan i industrisamhället har varit, hur mycket ansvar som ska bäras av stat och kommun, vad som ska bäras av arbetsgivare och vad som ska bäras av familj och individ. Den frågan är högaktuell, om än mycket mera komplicerad, också i det postindustriella informations- och tjänstesamhället.

Under industrisamhällets glansperiod kunde frågan som vi vet lösas elegant med det som vi med berättigad stolthet kallar vår nordiska välfärdsmodell och med de institutioner och lagsamlingar som förverkligade denna modell.

Många av dess institutioner och en del lagar fungerar bra ännu idag, stora delar av modellen har genomgått förändringar, men en hel del skulle kräva revidering, ombyggnad och en mängd nytänkande. De är inte skapade för ett samhälle med flyktiga anställningar, riskfylld satsning på utbildning, hög andel åldringar, permanent fattigdom och långtidsarbetslöshet. Ny medicin ska till.

Vissa av dessa gamla strukturer är visserligen gjutna i betong, men det hjälper inte. Också betong kan, och måste, huggas i bitar. (Det kan ju bli lite motsättningar, dock.)