Det här är högst aktuellt därför att Finland tar över ordförandeskapet efter Österrike i juli i år. I stället för att spekulera alltför mycket i om vårt kära Finland klarar sig bra som ordförande — som det gjorde under andra hälften av år1999 — är det skäl att ställa mera allmänna frågor. Efter att budgetkrisen löstes under Storbritanniens ordförandeskap i december 2005 lättade situationen i hela Europa. Nu ser det ut som om Finland kommer att leda två stora arbetsmarknadsprocesser under den andra hälften av år 2006. Dessa är det mycket omtalade tjänstedirektivet och reformen av arbetstidsdirektivet — två stora utmaningar också ur det europeiska fackets synvinkel.

Det är populärt att påstå att EU är i ett krisläge efter nej-resultaten i folkomröstningarna i Frankrike och Nederländerna om det nya konstitutionella fördraget. FFC var och är för en EU-konstitution. Det är också vår europeiska organisation EFS. Eller nästan alla medlemmar i EFS. Två franska organisationer (CGT och FO) ledde kanske med sitt agerande fram till en nej-majoritet i Frankrike. Dessa organisationer tycker att det nya fördraget inte var tillräckligt "socialt" trots det epokgörande kapitlet om grundläggande rättigheter. Samtidigt försökte både den extrema vänstern och högern skrämma medborgare med hotbilder om tjänstedirektivet.

Ja, EU är i en viss kris. Egentligen är det hela Europa som har stora problem, tag t.ex. energikonflikten mellan Ryssland och Ukraina. Samtidigt är Bulgarien och Rumänien (och antagligen Kroatien) på väg in i EU. Beträffande Turkiets medlemskap är frågetecknen ännu många. För Turkiet är de fackliga rättigheterna är en av de högsta trösklarna att klara av.

Men behöver man vara så djupt pessimistisk? Det tycker jag inte. EU:s historiska utvidgning den 1 maj 2004 öppnade ett helt nytt kapitel i Europas historia — och verkar ha lyckats mycket bättre än många trodde. Medborgarna och löntagarna i t.ex Baltikum och Polen är relativt nöjda med utvecklingen. (Nauturligtvis ingen kan vara lycklig över den polska arbetslöshetsnivån). Nu kan vi försöka lösa ekonomiska och sociala problem tillsammans — vilket nationalisterna överallt är rädda för.

Jag är övertygad om att européerna inom kort igen ser fördelarna i integrationsprocessen . Den tyska ekonomin är präglad av reella och psykologiska framsteg. Italienarna tycks vara benäga att sätta p för Berlusconis makt i vår. Och det är ju möjligt att röra sig försiktigt framåt i den konstitutionella processen.

Det finns fortfarande alla skäl att vara stolt över den sk. europeiska modellen i vilken trepartsförhandligarna är en verlighet och de sociala skyddsnäten respekterade. Jämfört till exempel med läget just nu i USA.